Tänk dig att du går till ICA och handlar mat för 300 kronor.
– Vill du ha en kasse?, frågar expediten.
Du nickar.
– Okej, den kostar 450 kronor, säger hon.
Så skulle det se ut om Ryanair började driva livsmedelsbutiker. Plus att du skulle få betala 100 spänn i kortavgift om du inte tillhörde de tre invånarna i Sverige som äger ett electronkort från Visa.
Jag visste att jag skulle få betala en bagageavgift för sista sträckan med Ryanair. Trots det kan jag inte undvika att känna mig förbannad och småkränkt. Väskan har vägt runt 20 kilo hela resan, vilket är den vikt alla andra lågprisbolag tillåtit – utom Ryanair. Irländsk snålhet tillämpar 15 kilo.
För att minska den väntade tråkutgiften så mycket som möjligt hade jag späckat handbagaget fullt som en julgris och bar fyra lager kläder på överkroppen. Trots det stannade vågen på 18,3 kilo.
Ryanairs straffkostnad per kilo: 15 euro, alltså totalt 45 euro. Det motsvarar cirka 450 svenska kronor.
Biljettpriset var 300 kronor. Det är så bakvänt att det nästan är ogreppbart. Tre kilo kostar 50 procent mer än hela resan.
På en presskonferens med Ryanairs vd Michael O’leary tidigare i höst frågade jag hur stor del av företagets intäkter som kom från biljettförsäljning och hur mycket som kom från kringavgifter. Han svarade att biljettförsäljningen stod för 82 procent.
Inte en chans. Såvida inte Ryanair räknar hutlösa extraavgifter som biljettförsäljning? Men då kan det väl läggas på biljettpriset direkt, eller?
Å, jag drömmer mig tillbaka till JetBlue i USA. Där vägde väskan nästan 22 kilo vid incheckning, vilket bara resulterade i ett "Oh, that’s a bit heavy" och en lila lapp på handtaget som varnade bagagepersonalen för tyngden. Någon extravgift på 150 kronor per kilo? Icke.
Vi förtjänar mer renhåriga lågprisbolag än Ryanair.