”Länder är elaka, städer är snälla. Länder utstrålar inte sällan aggressivitet, vilket alltid leder till ställningskrig – och i värsta fall krig. Städer vill hellre bedriva handel, och blir vänort och kramar en metropol även i ett motståndarland. Därför känner jag ofta en besvikelse över att det i all debatt, all politik, alla skriverier ofta är så att länder aningslöst överskattas, respekteras, lyssnas på – medan städer ständigt underskattas …”
Så inleder Bobo Karlsson boken ”Urban Safari”, en av de bästa samlingar av reseskildringar av en svensk författare jag läst på väldigt länge. Kanske någonsin.
Bobo Karlsson, känd för alltid välskrivna frilansreportage i tidningar som Res, SvD, DN, Dagens Industri och många fler, har samlat tolv av världens storstäder och skriver om dem på ett sätt som bara han kan. Åtminstone bland svenska skribenter.
Texterna är rappa och raka, fyndiga och faktaklädda, alltid intressanta och spännande, och ger nya insikter och triggar tankar du inte tidigare tänkt på nästan varenda uppslag, även när Karlsson skriver om en stad du – trodde – att du kanske inte var så nyfiken på.
När Bobo Karlsson berättar om dina egna favoriter, i mitt fall New York, Amsterdam och Buenos Aires, blir boken omöjlig att lägga ner.
Urban Safari gavs ut 2009 och kom som pocket i fjol. Om du inte redan läst den – köp! Är du bara det minsta nyfiken på världen utanför Sverige och gillar att upptäcka stora städer, då är det här de mest givande 354 sidor du kan läsa just nu.
Jag har bara en liten invändning, att jag känner mig snuvad på San Francisco.
Enligt bokens pärm ska San Francisco finnas med, men mellan omslagen i pocketutgåvan saknas – märkligt nog – just det kapitlet.
Bobo – om du googlar dig själv och läser det här, snälla mejla mig texten. Jag behöver den.
Jag väljer att citera Jonas Mosskins åsikt om boken:
”Vad är mest irriterande med Urban Safari av Bobo Karlsson. Det flängiga gymnasiejournalistspråket eller självgodheten hos en barsuput, 40+?”
Någonstans där mittemellan ligger väl sanningen om denna bok. Sämst tycker jag kapitlet om Stockholm är och bäst är enligt mig Amsterdam kapitlet.
Bra reflektion om det saknade San Francisco kapitlet, det hade jag inte ens märkt. Men så är jag inte lika förtjust i boken som du verkar vara.
MVH
/Resedrömmen
Håller nog med ”Resedrömmen” mer än dig Göran. Har precis läst ut den och visst är vissa delar intressant – oftast ens egna favoriter – men språket är inget vidare. Det känns även ibland som om syftet med att räkna upp så väldigt många ställen som Bobo gör mest är för att så många läsare som möjligt ska kunna säga ”att där har jag ju varit, man har ju rätt bra koll” (hur många absolut trendigaste kan det egentligen finnas i samma kvarter)
Men det är ändå en intressant bok med mycket information. Jag fick en väldigt lust att åka till Istanbul när jag läste den.
Jag tycker att ni har fel 😉
Vilken skribent och vilket språk vi gillar är givetvis subjektivt. Jag går igång på drivna texter med tempo och på författare som lyckas säga mycket utan att brodera och blir allt för pratiga – något jag tycker att Bobo alltid lyckas med.
Peter: Du har en poäng med antalet restauranger, barer, klubbar etc som räknas upp. Det gränsar till för mycket, även för mig.
Resedrömmen: Att anklaga någon för att vara alkoholist, som den där Jonas Mosskin tydligen gör, är inte bara ovärdigt och överdrivet elakt, det gör det dessutom onödigt svårt att recensera litteratur. Ta bara Paul Theroux som exempel. Han har skrivit några av de bästa tågreseskildringar som finns – med en flaska gin som givet sällskap i kupén. Ingen har, såvitt jag vet, sågat honom av den anledningen.
/Göran
Hej Göran!
Jag håller helt med dig när det gäller Jonas Mosskins antydande om Bobo som en suput. Att jag valde och referera till Mosskin var för att få en helt diametral åsikt mot din om Bobo Karlsson.
Som du skriver tycker vi om olika språk, men jag finner Karlsson språk mindre bra. Exempelvis skriver han:
”Till slut vet man inte om det är en bok man läst, en film man sett, en saga man fått berättad, som lurar i bakgrunden. Eller man själv som drömmer fritt och låter sig bli förförd.”
Det är på tok för många ”man” i Bobos språk för att jag ska tycka det är bra. Tyvärr är ”man-språket” något som blivit vanligt i såväl tal som skrift i dagens språk.
När det gäller Paul Theroux har jag ingen åsikt jag har aldrig hört talas om honom än mindre läst. Men jag ska se till att läsa nåt av honom.
Här går det att provläsa ur boken: http://www.provlas.se/urban-safari/
MVH
/Resedrömmen
Jag gillar Bobo Karlssons språk! Han är den mest oklyschiga reseskribent som skriver i svenska resemagasin idag samt en av anledningarna till att jag prenumererar på RES.