Kamala Beach, 17.45. Solen sänker sig bortom långsvansbåtar, vågor och horisont.
Nakna fotsulor möter hårt packad gyllene sand, fortfarande fuktig efter tidvattnet. Pulsen är hög, andningen snabb. Men steget känns lätt. Saxar över en tross, kryssar förbi lekande barn i vattenbrynet.
Semesterdagen har varit underbar. Sköna bad, en bra bok, sol och värme, pad thai och färskpressad limeshake till lunch.
Men löprundan längs stranden, de 42 minuterna i sällskap med den vackraste av solnedgångar och ett mjukt rullande hav, den är dagens höjdpunkt.
Jag har, efter att i många år varit övertygad om att jag avskyr att springa, fastnat i löpningen. Fullständigt och – hoppas jag – oåterkalleligt. Jag är inte snabb, jag har inget löpsteg att skryta om. Men jag är fast i känslan. Både under och efter rundan.
Att upptäcka nya resmål med löparskorna på har, högst oväntat, blivit ett intresse. Naturligtvis med pulsklocka med gps, så att rundorna loggas, sparas och senare kan kollas in på en karta. Jag är ju fortfarande prylnörd.
Jag skulle kunna skriva tiotusentals tecken och försöka förklara vad det var som fick mig att, jetlagad och nylandad i Miami dagen före nyårsafton, snöra på mig skorna och sakta jogga längs strandpromenaden i Miami Beach, eller varför jag trotsade eftermiddagsvärmen i Dubai sex veckor senare och gjorde varv på varv runt parken Al Safa.
Eller varför jag, för en stund, lämnade den bekväma stolen på hotellbalkongen i Thailand för att barfota springa tre vändor på Kamala Beach.
Men det behöver jag inte, eller hur? Bilden säger väl allt.