Sommaren 2006 träffade jag Britt. En luden, orangefärgad skönhet som förändrade mitt liv en smula.
Britt kom makligt vandrande genom den prasslande, sjungande och kväkande regnskogen – och svängde sig elegant upp på träbryggan där vi väntade. Hon kisade mot mig med sitt högra öga, kliade sig lite förstrött på magen och försökte inte dölja att hon var betydligt mindre intresserad av oss människor än vi av henne.
Inte så konstig, eftersom hon bor vid Sepilok Rehabilitation Center på Borneo, en plats som dagligen besöks av människor som vill se de fascinerande orangutangerna i sin naturliga miljö.
Vi ville gärna uppfatta Britts kisande blick som nyfikenhet på oss
människoapor i kläder, med kameror runt halsarna. Men personalen på
rehabiliteringscentret tror att det ständigt svullna ögat beror på
närkontakt med en spottkobra.
Otäckt, men det skänkte Britt en personlighet som gör att jag
alltid kommer att minnas mötet. Vi såg andra orangutanger också, men
det är Britts kisande öga och putande underläpp som finns kvar i minnet.
Nu har Britt blivit mamma – till Brittina (!) och hennes liv har utvecklats till en vacker saga i en orangutangvärld där det mesta annars är nattsvart.
90 procent av orangutangerna har utrotats, på grund av skogsskövling, tjuvjakt och den sjuka seden att – på vissa håll i Asien – hålla aporna som husdjur.
Men det finns saker att göra, orangutangernas situation kan påverkas.
Världsnaturfonden WWF har lanserat ett nytt fadderskap till stöd
för orangutangerna och genom organisationen Borneo Orangutan Survival
(BOS), som bland annat finns i Sverige, kan du donera pengar och
adoptera en orangutang.
Om du inte förstår varför du ska bidra till orangutangernas
överlevnad, tycker jag att du ska planera in en resa till Borneo och
Sepilok.
När Britt spänner sin kisande blick i dig, då förstår du hur det ligger till.
(FOTO: Huvudbildden: Baby Carmen (© BOS) / Infällda: Britt och Brittina)