Varför så ledsen, kompis? Jag är ju på väg.
Tidigt i morgon bitti lyfter jag mot Buenos Aires, via en snabb studs i Frankfurt. På fredag går resan vidare till Ushuaia på Eldslandet, ofta kallad världens sydligaste stad.
I Ushuaia väntar Hurtigrutens expeditionsfartyg MS Fram på att ta mig och ett par hundra andra passagerare över det ofta vindpiskade, av äldre tiders sjöfarare alltid fruktade, Drakesundet – till Antarktis.
Därefter följer dagar bland isberg, pingviner, valar och
leopardsälar – i ett nästan aldrig sviktande dagsljus. Det är
midnattssol i Antarktis just nu och även om vi inte kommer att kryssa
så långt ner som över den södra polcirkeln lär kvällar och nätter
ändå vara ljusa på ett sätt som kan vara svårt att förstå i Sverige, i
november.
Jag är nyfiken, laddad, förväntansfull … fasen, jag nästan spricker av längtan att komma iväg.
Om man ska anstränga sig för hitta en enda liten nackdel med att resa
så mycket som jag gör, är det att spänningen tyvärr nöts ned eftersom.
Platser som tidigare kändes exotiska blir vardagliga. Resfebern inte
bara minskar, den försvinner. Det där riktiga, nippriga, resesuget
infinner sig allt mer sällan.
I många fall. Men inför Antarktis är resfebern – faktiskt –
tillbaka. Inte så konstigt, en resa till den frusna kontinenten är
bland det mest exotiska vi kan göra. Under hela förra året besökte bara
30 000 turister Antarktis.
30 000 besökare på ett helt år till en kontinent som är större
än Europa. I den mån världen har någon riktig vildmark kvar, finns den
i Antarktis.
Och jag är på väg.
Ps. Det är intensiva restider på BortaBra.se. Förutom att jag pejlar
pingviner i Antarktis, är expert-Micke i Nepal. Där är också Johanna,
fast inte riktigt på samma ställe. Trots resandet, som ju är själva
förutsättningen för att kunna ge er en gedigen resesajt, gör vi vårt
bästa för att uppdatera sidan så fort vi hittar en uppkoppling. Om vi
missar någon dag, får ni förlåta oss. Ibland är en pingvin viktigare.
Ds.
(Foto: Flickr/mikehipp)