Efter tre dagar i Dubai börjar jag skymta framtiden. Hur staden blir när den är ”klar”.
Jag har varit här två gånger tidigare. 2007, då jag bland annat skrev Aftonbladets plusguide till Dubai, och 2008 då Dubai var första stopp när jag flög jorden runt med lågprisflyg.
Ärligt talat blev jag inte speciellt förtjust i Dubai, varken första eller andra gången.
Visst, vädret är skönt när vi har vinter och stränderna är riktigt fina.
Men sen då? Det bullrade och slamrade från alla byggen, staden var utspridd över en alldeles för stor yta, bilköerna var en pina och Dubai kändes helt enkelt inte välkomnande. Inga öppna armar, ingen vänlighet – trots att Dubai ofta marknadsför just regionens gästfrihet.
Upplevelsen den här gången är faktiskt en helt annan. Givetvis byggs det fortfarande, många år återstår innan stan närmar sig ett läge där den känns färdig, men saker har verkligen börjat fungera.
Den nya metron är inte bara världens billigaste, bara några kronor per resa, utan också en av de mest åkvänliga. En linje har tagits i drift, en till är på gång, och skillnaden mot tidigare är enorm.
Nu kan jag snabbt ta mig från exempelvis de gamla kvarteren runt Dubai Creek ut till Dubai Mall (världens största shoppinggalleria) och intilliggande Burj Kalifa (världens högsta skyskrapa, som ni vet) utan att riskera en timme i en taxi, fast i bilköerna.
Bussnätet har byggts ut – 2007 fick jag rådet att inte ens försöka åka någon av de fåtaliga lokalbussarna – och skyltats på ett så tydligt sätt att även den mest vilsne turist ska hitta.
Dessutom är busshållplatserna luftkonditionerade. Jag skämtar inte.
Människorna i Dubai känns också, om nu tre dagar är tillräckligt underlag för ett sådant påstående, lite mer avslappnade än tidigare, lite vänligare och aningen öppnare. Måhända slipade finanskrisen fram en ny syn på livet hos de som bor här. Jag vet inte, men känslan är annorlunda.
En annan anledning till att jag tycker mer och mer om Dubai är att jag äntligen förstår hur stan funkar.
Jag gillar att upptäcka städer till fots. Karta i ena handen, kameran i den andra, och så kila iväg. Jag har gjort städer som New York, Buenos Aires och Kuala Lumpur helt och hållet (nåja, men nästan) till fots. För att det går, för att avstånden inte ens i världens främsta metropoler brukar vara större än att du under en vecka kan se det mesta med hjälp av dina egna fötter.
I Dubai är det helt enkelt omöjligt. Visst, enskilda stadsdelar går att promenera i – men för att verkligen se den här till ytan enormt stora staden, krävs nånting som rullar. Taxi, tunnelbana eller buss. Jag har insett det och kapitulerat.
Om med den insikten blev Dubai snabbt mycket lättare att ta till sig.
Så. Nu ska jag ta metron till Dubai Mall.