Turkiet. Kan det vara något?
Jag ska erkänna att jag haft mina tveksamheter. Av någon anledning har Turkiet aldrig riktigt lockat. Trots att jag trivs oerhört bra i Grekland har jag inte känt något större behov av att flytta mig ett snäpp österut.
Märkligt, egentligen. Men jag tror inte att jag är ensam. Fler än en person har rynkat på näsan de senaste dagarna när jag berättat att jag ska resa till Antalya.
Invändningarna varierar. Skepsis mot det turkiska folket ("de är väl inte speciellt trevliga", säger vissa), till oro för politisk instabilitet och terrordåd, vidare till kommentarer som "det finns ju bara stora, tråkiga all inclusive-hotell där nere".
Så, stämmer det? Inte. Alls.
Antalya har knockat mig med en skönhet och finurlig charm jag – fördomsfullt nog – inte trodde fanns i Turkiet.
Visst hade jag läst på och förberett mig. Valt Antalya för att det är
en riktig stad, inte bara en turistort. Bokat pensionat i gamla stan
för att få bo där det är som trevligast och slippa utlokaliseras till
en finlandsfärjeliknande all inclusive-anläggning tre mil ut i
ingenting.
Jag visste vad jag skulle få, trodde jag.
Men ingen hade berättat att Antalyas gamla stad är ett
kärleksbarn framavlat av en hansastad och en alpby. Ingen hade sagt att
2 000 meter höga, fortfarande snöklädda, berg skulle tävla om
att spegla sig i vikens turkosa vatten.
Ingen hade sagt att maten skulle vara så god att bara den är värd
flygbiljetten. Eller jo, förresten. Micke Persson (vår reseexpert) hade
faktiskt sagt det. Och han har alldeles rätt.
Syftet med resan är att skriva ett reportage om en turkisk
destination som bjuder på mer än charterns enklaste mall: bad och
plastarmband i olika färger. Dit reser folk ändå.
Jag ville hitta en plats med stadsliv, historia, lokal särprägel – och möjligheten till ett dopp eller fem.
Antalya har visat sig vara precis det. Och mycket mer.
Antalya är också, numera, staden där fördomar dör.