När jag skriver det här är MS Fram på väg tillbaka mot Ushuaia i Argentina.
Vi har lämnat Antarktis frystorkade skönhet bakom oss och seglar på öppet hav mellan South Shetland Islands och Kap Horn. Kamerans minneskort är fullmatat av möten med späckhuggare, knölvalar, vikvalar, leopardsälar, weddelsälar, åsne-, adelie- och hakremspingviner.
Kvar i minnet dröjer sig också bergsmassiv som tagna ur en Tolkienberättelse, med mäktiga glaciärer inkilade mellan sylvassa svarta toppar, vykortsperfekta fjordar, övergivna forskningstationer, gamla valfångstplatser, och isberg i alla tänkbara former, storlekar och blåskalor.
Kryssningen har varit något alldeles fantastiskt. Att kalla den en upplevelse för livet låter nästan futtigt.
De passagerare jag pratat med säger samma sak: resan är väl värd vad
den kostar. Och då ska man komma ihåg att priset, inklusive
flygresorna, startar på cirka 45 000 kronor. Många har
spenderat åtskilliga tiotusenlappar mer än så – exakt hur mycket beror
på hyttkategori och på om man betalat extra för de utflykter som inte
ingår i det ordinarie programmet.
Mycket pengar, definitivt. Men räknar du naturupplevelse per krona, vågar jag lova att det blir mer än prisvärt.
Men borde vi överhuvudtaget resa i Antarktis? Är det klokt att utsätta
den sköra miljön i världens sista vildmark för de påfrestningar
turismen innebär?
Det blir, som alltid, en samvetsfråga som varje enskild resenär får ta
ställning till. Min åsikt är att så länge antalet besökare är få och så
länge turismen till Antarktis regleras så hårt som den gör, då är det
rimligt att resa dit.
Antarktis kommer aldrig att bli ett resmål för massorna. Avståndet till
resten av världen är för stort, naturen för rå, och resorna för dyra.
De flesta är nog inte beredda att lägga fyra dygn (tur/retur) över ett
ofta stormande Drakesund, och 50 000 kronor, för att besöka
Antarktis.
Förra året besöktes kontinenten av cirka 40 000 turister,
27 000 av dem steg i land. De resterande passerade bara till
sjöss på kryssningsfartyg utan möjlighet till landstigning.
Betänk att Antarktis är större än Europa eller Australien. I det
perspektivet blir 40 000 resenärer på ett helt år ingenting. I
det regelverk för Antarktis som kryssningsföretagen följer finns också
ett stort antal parametrar som syftar till att skydda naturen.
Några exempel:
– Det får aldrig vara fler än 100 personer på land samtidigt.
– Håll minst fem meters avstånd till djuren (men om du sitter ner och nyfiken pingvin kommer fram på egen hand, är det okej).
– De stövlar som används för landstigning görs alltid rena för att främmande mikroorganismer inte ska överföras till Antarktis.
– Kläder och ryggsäckar dammsugs – av samma anledning.
– Det är strängt förbjudet att ta med en souvenir från land – inte
ens en liten sten. Eller snarare: framförallt inte en liten sten.
Pingvinerna använder nämligen småstenar för att bygga sina reden.
– Nedskräpning eller lämnande av mänskliga spår tolereras inte.
– Fartygen är förbjudna att tömma tankar eller släppa ifrån sig något restavfall alls, söder om 60:e breddgraden.
Reglerna efterlevs så hårt att MS Fram, vid en tidigare resa, stannade
motorerna och sjösatte en liten båt för att fiska upp en plastpåse som
blåst ur händerna på en slarvig passagerare.
Så res till Antarktis, om du har råd och intresse. Du kommer hem
klokare, mer ödmjuk och fullständigt övertygad om vilken fantastisk
planet vi lever på.