"Stranda på mysiga Milos", sätter Aftonbladet som rubrik på en artikel om att Grekland blir sommarens hetaste resmål.
Milos, mysigt? Nog för att det är kul med alliterationer, men lite bäring på verkligheten bör de väl ha? Eller så är det mig det är fel på. Jag vet att det finns folk som gillar Milos, jag kan bara inte förstå varför.
Jag räknade efter och kom fram till att jag varit på ett femtontal öar i Kykladerna och tycker om dem alla, nästan. Känslorna pendlar mellan försiktig förtjusning (Sikinos, Antiparos och Paros) till förälskelse (Sifnos, Serifos och Naxos) och ren kärlek (Amorgos, Folegandros och Iraklia).
Bara två är riktiga plumpar i båtluffarprotokollet: Santorini och Milos.
Santorini för att charter- och kryssningsturismen har
förvandlat den sköna ön till ett affischnamn för massturismens alla
nackdelar. Milos för att ön bara är … tråkig.
Milos är, till skillnad från merparten av de andra kykladiska öarna,
industrialiserad. Gruvdriftens mineraler lastas i hamnen, Adamas är en
helt vanlig grekisk stad – till skillnad från de vitblåa sagostäder man
vanligtvis hittar i Kykladerna – och känslan när färjan gled in i
hamnen var bara fel. Så här ska inte en ö i Kykladerna se ut. Fånigt?
Kanske. Men utseendet har betydelse för känslorna.
Milos radar upp vackra – ibland spektakulära och unika –
stränder i överflöd, men för mig räckte det inte. Av Kykladernas öar
förtjänar nästan alla att kallas mysiga, men inte Milos. För mig funkar
"mediokra Milos" bättre, om det nu ska vara en alliteration.
Jag reser till Grekland i sommar igen, eller i höst snarare – i
september. Längtan efter egeiskt hav, fetasallad med solmogna tomater,
retsina och ensliga klippbad börjar bli nästan ohanterlig.
Vart? Vet inte än. Vår reseexpert Micke har tipsat om bortglömda Samothrake och jag är nyfiken. Men även Astipalea, Leros och Lipsi lockar.
Milos? Icke.