Ibland visar sig moder jord från sin allra mest medkännande sida.
Som alldeles nyss. Jag sitter i kafeterian på M/S Fram och försöker värka fram ett snabbt sätt att förklara för er hur jag upplevt de senaste tre dagarnas kryssning i Diskobukten. Tre dagar med exceptionella naturupplevelser, oväntade händelser och tappade kryssningshakor.
(Jo, det är ett ord. Kryssningshaka. Om Svenska Akademien misstycker kan de besöka restaurangen här på fartyget när en knölval gör ett utblås strax utanför fönstret, mellan varmrätt och dessert. Kryssningshakorna tappas, jag lovar.)
Hursomhelst. I samma ögonblick som jag lägger fingertopparna på
tangenterna händer det igen. Mellan fartyget och den snöklädda
fjälltoppen 500 meter bort, går en val upp och visar sin glänsande
rygg. Och dyker igen. Med midnattssolens strålar speglande över den
halvmåneformade fenan. Klockan är tjugo minuter över midnatt och det är
fullständigt, enastående, makalöst vackert här uppe.
Man skulle kunna säga att isbergen, vissa så stora att de
motsvarar ett års vattenförbrukning i New York, glöder. Men det skulle
vara att ljuga. Isbergen utanför fartyget brinner. De seglar som
mystiska djonker i ett dallrande orangefärgat havsdis.
"Här uppe" betyder förresten 70:e breddgraden, 60 mil norr om
polcirkeln. Kallt, undrar du? Icke. Kinderna hettar av dagens sol och
understället ligger fortfarande nedpackat. Idag har vi haft 20 grader,
vindstilla och knappt ett moln på himmeln. Det enda som då och då stör
den totala idyllen är de explosionsliknande knallarna av sprickande
isberg. Och myggorna som är stora som kolibris.
Och att kapten säger "humpback whales on starboard side" mitt i middagen, förstås.
Jag skulle kunna skriva fler tecken än det finns isberg i Diskobukten
om den här resan. Och det ska jag. När jag kommer hem.
Satellituppkopplingen tillåter tyvärr ingen långrandighet för
tillfället.
Nu ska jag dricka kaffe, redigera bilder och spana efter fler valar. Natten är evig just nu.
Och när som helst spricker ett isberg eller siktas en val.