Idag har jag vandrat runt i Waikiki och "känt in" platsen, för att låna ett citat av barfota-Ernst. Jag sparade surflektionen till imorgon.
Känslan som växte fram både igår och idag är att Honolulu är ett lyckat storkok på perfekta stränder, rullande vågor, polynesisk tradition och amerikansk nutid.
Rent praktiskt innebär det att du efter stranden kan slinka in på en sportbar, käka wings eller en burgare tillsammans med en pitcher Budweiser och kolla in nattens NHL, innan du går tillbaka till hotellet och får höra bandet spela White Christmas på ukulele. Det innebär också att amerikansk nyfikenhet och öppenhet tillsammans med polynesisk gästfrihet ger en stämning som är både avslappnad och välkomnande.
På stan idag blev jag tilltalad av en polis. Av nån anledning fryser man till lite i sådana lägen. Vad hon ville? Hon frågade hur läget var och önskade mig en trevlig dag.
Honolulu, och speciellt Waikiki är turistanpassat, visst. Men på ett snyggt och värdigt sätt.
Jag tycker att USA är ett trevligt land att resa i och jag är svag för sol, vajande palmer och blånande hav. Inte konstigt då att Hawaii, det lilla jag hunnit se, känns väldigt bra.
Barcelona brukar ju ofta lyftas fram som en perfekt destination, eftersom du har både stad och strand. Samma sak här – men mer strand och mindre stad. Nu säger jag inte att Honolulu är bättre än Barcelona, den uppfattningen får du skaffa dig själv. Bara att samma möjligheter finns i båda städerna – fast vädret och vattnet är skönare här.
I övrigt låter jag fotografierna tala. Kolla in bildspelet.
{mosslideshow}