Förra inlägget var till stor del skrivet på flyget och publicerat i efterhand, jag erkänner.
Men eftersom Norwegian visade Mamma Mia, en film jag redan sett, behövde jag ju få tiden att gå.
Jag har haft så mycket att göra de senaste dagarna att jag inte riktigt hunnit förstå att det var dags att resa. Det var inte förrän flygplanet landade i Dubai för ett par timmar sedan som jag landade även i insikt. Just där och då kom hjärnan ikapp kroppen.
Precis allt, från passkontrollanten i sin överjordiskt fläckfritt kritvita dishdash till taxiföraren som hälsade mig med ett "Yes, boss?, till den mäktiga lysande skylinen från skraporna vid Sheik Zayed Road – allt sa samma sak. Du är borta nu, inte hemma.
Och borta är ju ofta väldigt bra, eller hur? Jag insåg det ikväll. Igen.
Nu ska jag sova på allvar, lovar.
————-
Bilden är från incheckningen på Arlanda tidigare idag. Så "glad" såg jag ut efter att ha hittat en incheckningsautomat och därmed lyckats undvika en kö nästan lika lång som kinesiska muren.
