Jag kommer ihåg när jag såg den första Batmanfilmen, 1989. Oändligt länge sedan.
Jag gick i nian och hade biobiljetter till premiären. Jag hade också köpt en Batmantröja som jag av misstag tog på mig den dag det var klassfotografering, vilket gjorde att jag fick heta Göran Batman i skolkatalogen det året. Inte roligt, men det är en annan historia.
Batmanfilmen var oerhört uppsnackad och en massiv reklamkampanj hade körts i månader. Precis som inför storfilmer nu, men vi var ovana då.
Förväntningarna bland oss kids var skyhöga. Jag gick till Batmanfilmen i min Batmantröja, köpte en popcornhink med Batmanlogga på, drack Batmanläsk – och blev besviken. Den var inte i närheten av så bra som jag hoppats på.
Stora förväntningar brukar ha den effekten. Även när de gäller resmål.
Därför är jag alltid lite tvekande inför platser som jag bara hört
gott om. Då är utrymmet för besvikelse stort, nedsidan bara en enkel
bredsida bort – och sedan kommer man hem från resan och undrar vad
fasen alla snackat om.
Sydney är ett uppsnackat resmål, en stad "alla" gillar. Så jag var lite avvaktande. Men Sydney håller verkligen för förväntningarna.
Det känns som att vara i London, New York, Kapstaden och Asien – på
samma gång. Ingen dum blandning alls. Dessutom ligger staden vid
vatten, vilket i mina ögon nästan är ett krav för att det ska vara en
trevlig stad.
Operahuset är verkligen vackert och storslaget, australiensarna
precis så snackiga och trevliga som man väntar sig (varning för
generalisering, jag vet), och staden är smidig och lätt att upptäcka.
Bara en sådan sak som att tåget från flygplatsen tog mig till city på
13 minuter och bara kostade drygt 70 kronor – något att ta efter,
Arlanda Express – gör ju att resan inleds i rätt stämning.
Nu ska jag kolla in rugby på tv:n, ta en Victoria Bitter, adoptera en koala och börja fylla i immigrationskorten till Australien. Inte en chans att jag åker härifrån.
Bara skojar, mamma.