Precis så blev det! Resans första landstigning, på Cuverville Island, bjöd på charmiga och fullständigt orädda åsnepingviner. Eller likgiltiga snarare. Människan ses inte som en fiende, så de mulliga små krabaterna tultade oblygt fram bara några meter från mig.
Men resans stora höjdpunkt kom några timmar senare. Jag kanske borde skriva "hittills", men ingen ombord tror på allvar att vi får uppleva något lika unikt igen. Inte på den här kryssningen, knappt ens under resten av livet.
Mitt i lunchen hördes plötsligt ett vrål: "Orcas!".
Alla i restaurangen sprang till fönstren på babords sida för att få syn på späckhuggarna. Och vilken syn det blev.
Fem späckhuggare cirklade runt en ensam krabbätarsäl som tryckte på ett
isflak. Späckhuggarna jagade i flock och använde sina stora kroppar och fenor
för att skapa vågor som sköljde den stackars sälen ner i havet.
Gång på gång upprepades jakttaktiken. Och den lyckades. Nästan.
Varje gång sälen gled av isflaket, studsade den upp igen med
imponerande snabbhet. De två späckhuggare som var stationerade i vågens
riktning på baksidan av isflaket för att fånga den tilltänkta måltiden,
hann inte med.
I över en halvtimme pågick den brutala kampen, men sälen förlorade till slut. Trots allt.
Forskarna här ombord på MS Fram tror att späckhuggarfamiljens
äldre medlemmar lärde de yngre att jaga, vilket var förklaringen
till att jakten blev så långdragen. En av de vuxna späckhuggarna kunde
enkelt ha kastat sig upp på det tunna, flacka isflaket och greppat
sälen. Istället användes den som läromedel inför kommande jakter.
Att stå på däck (vi lämnade lunchen och gick ut) och höra alla
passagerare och större delen av besättningen leva sig in i kampen var
mäktigt. Sympatierna låg helt klart hos sälen, men det gick inte att
undvika att beundras av målmedvetenheten och den uppenbara
intelligensen hos späckhuggarna. Vid ett tillfälle stal en flock
åsnepingviner uppvisningen – de formligen studsade bort över havsytan
när de insåg att de hamnade mitt i ett späckhuggarkalas.
Videoklippet är bara ett smakprov, uppkopplingen på fartyget tillåter inte stora filer laddas upp. Men jag tror det räcker för att ni ska förstå.
Förstå att Antarktis är något alldeles enastående, unikt och mycket
speciellt. Jag önskar att jag hade tid att berätta mer. Men ni får ge
er till tåls till början av nästa år, då kommer reportaget om att
kryssa i Antarktis.
Nu ska jag skynda ut på däck med kameran. Vi anlände precis
till Paradise Bay, platsen för dagens andra landstigning. En övergiven argentinsk
forskningsbas, vacker utsikt och massa pingviner är utlovade.