Tuli i Botswana: Orörd safari i södra Afrika
Kopparfärgade klippor, enorma nyalaträd och vidsträckta slätter där elefanthjordar, giraffer och zebror strövar fritt. Djur och natur i södra Afrika behöver inte betyda Krugerparken. I Tuli, Botswana, några timmar från Johannesburg gömmer sig orörda safariområden dit få turister hittar.
Tuli på kartanView larger map |
Fakta / Tuli Resa dit Bilresa från Johannesburg till Tuli tar mellan fyra och fem timmar. Boende Tuli Lodge, www.tulilodge.com, erbjuder vackert inredda bungalows från 1 500 kr per person och natt inklusive måltider och aktiviteter. Längre norrut ligger lyxiga Mashatu Game Reserve, www.mashatu.com, och strax utanför naturreservatet ligger Molema Bush Camp, där man kan campa eller bo i fasta tält (bokas genom Tuli Lodge). Safari Den svenska resebyrån Sydafrikaresor, www.sydafrikaresor.se, arrangerar också safariresor i området. Prisnivå Mat och dryck Klimat Turistsäsong Invånare Visum Vaccinationer Liten parlör Bakgrund |
Plötsligt står det magnifika kattdjuret och tittar rakt emot oss. Det varma eftermiddagsljuset lyser som en strålkastare på den unga leoparden på andra sidan flodådran.
Under någon minut betraktar vi varandra, innan hankatten ljudlöst försvinner bort i buskaget.
− Åh, vilken syn!
− Lyckades du få den på bild?
Upprymdheten över att ha sett det skygga kattdjuret får oss att glömma att magen knorrar efter en lång dag. När vi smält intrycken slår vår guide Abraham Ramonwana av motorn, hoppar ur och halar fram iskalla drycker ur en kylväska.
− Just nu finns det gott om byte för leoparden så vi klarar oss nog, skämtar Abraham när vi står och tittar ut över skymningslandskapet.
Obebyggt område
En flock impalor betar några hundra meter bort, trygga i vetskapen att vår jeep inte är något rovdjur.
Vi befinner oss i Tuliområdet norr om Limpopofloden i Botswana nära gränsen till Zimbabwe och Sydafrika.
Området, som är ungefär lika stort som Gotland, är obebyggt så när som på ett fåtal lodger. Det finns inga stängsel och de stora elefanthjordarna vandrar fritt i området. Nyalaantiloper och gnuer betar på de stora slätterna och i dess skugga lurar lejon, leoparder och afrikanska vildhundar.
Det rika djurlivet har lockat äventyrslystna besökare sedan 1960-talet, men till skillnad från de större safariparkerna i Sydafrika finns här inga asfalterade vägar, stugbyar eller restauranger – bara vildmark.
Middag under fotogenlampor
Mötet med leopardhannen – ett kattdjur som fullvuxen kan väga upp till 90 kilo – blir det stora samtalsämnet när vi slår oss ner vid bordet mellan våra tält. Nattmörkret sänker sig snabbt över lägret och vi njuter vår måltid i skenet av fotogenlampor.
− Egentligen är jag här för att titta på fåglar men det är något magiskt att se en leopard, säger John Newman som har gjort ett tjugotal resor till södra Afrika.
Hans hustru June håller med.
− Den första leoparden är något speciellt.
Nästa morgon väcks vi i gryningen när Sylvia, kocken på vår camp, dukar fram te, kaffe och muffins under det stora nyalaträdet. De tidiga morgonstrålarna letar sig igenom bladen och målar upp en färgpalett av azurblått, guld och grönt medan vi äter en snabb frukost, packar ryggsäckarna och ger oss av till fots.
Ogästvänligt landskap
Gränslandet mellan de tre länderna är vid första anblicken ganska ogästvänligt. Stora klippor omgivna av röd sand, snåriga buskar och torra grässlätter präglar landskapet som i stort sett varit obebott sedan Sanfolket drog västerut till Kalahariöknen för omkring tusen år sedan.
Under kolonialtiden ville engelsmannen Cecil Rhodes bygga en järnväg genom området, men planerna övergavs snabbt när han insåg hur svårgenomtränglig den steniga terrängen var.
Inte heller jordbruk lämpade sig och strax efter andra världskriget övergavs planerna att försöka odla marken. I stället fridlystes området som i dag består av en handfull sammanhängande naturreservat där floderna Limpopo och Shashe möts.
Klockan är halv åtta. Solen står redan högt på himlen och det börjar bli varmt. I keps, solglasögon och med vattenflaskor nära till hands traskar vi över den ockrafärgade jorden.
Spillning efter noshörning
Abraham guidar oss genom floran och och småkrypen som kommer i vår väg.
− Det börjar redan bli för varmt för djuren, säger han och visar oss spillningen efter en noshörning.
Med vana händer smular han barkflisor mellan fingrarna, analyserar fotavtryck och knäckta grenar.
− Ser ni de små grenarna och flisorna? Det är ett tecken på att det är en spetsnoshörning som varit här och markerat sitt revir.
Vi rundar ett stenparti och tar oss upp på en platå. Under oss breder den mäktiga Limpopofloden ut sig. Vattnet flyter stilla genom det grönskande landskapet och på båda sidor kantas floden av branta klippblock, mörkgröna trädkronor och snåriga buskar. Ett par krokodiler rör sig sakta genom vattnet.
− Den här utsikten tröttnar jag aldrig på, säger Abraham som växte upp i en by i närheten.
Under morgontimmarna ser vi elefanter, strutsar och en flock afrikanska vildhundar. De brunspräckliga pälsarna bär fortfarande blodspår efter nattens jakt, men bytet är borta för länge sedan.
Somnar till skrattande hyenor
Abraham översköljer oss med fakta om djurens beteende, skiljetecken och jaktvanor. Ett strutsägg ligger i sanden, till synes övergivet.
− Det är så varmt i solen att äggen inte behöver ruvas, berättar han.
När middagshettan är som värst passar jag på att sätta mig med en bok i skuggan. John, June och deras son Simon bläddrar i fågelböckerna efter nyupptäckta arter.
När mörket – och den välkomna svalkan – åter sänker sig över lägret dukar Sylvia fram en mustig köttgryta.
Mätta på mat och upplevelser kryper vi in i våra tält och somnar till ljudet av nattsyrsor och skrattande hyenor.
TEXT & FOTO
Sara Assarsson/Respress
redaktionen@bortabra.se
Kategori: Afrika: resereportage, REPORTAGE
