Jag var åtta år gammal den dagen. När jag glömde badbyxorna i duschrummet och sprang naken ut i badhuset i Sundsvall.

Halvvägs till bassängen blev jag stoppad av en badvakt som sakligt konstaterade: ”du kan inte bada naken här”. Jag minns fortfarande känslan av bottenlös panik när jag tittade ner och förstod vad han menade. Allt jag såg var vitt kakel och en pillesnopp. Jag var faktisk näck, i en simhall full med folk.

Jag har gjort många pinsamma saker sedan dess, men aldrig någon som framkallat samma känsla av fullständig bortgjordhet. Förrän nu. När jag skriver det här på flyget över Atlanten har jag fått lite distans, fast dagens dumhet svider fortfarande.

Spolar tillbaka några timmar. Kvinnan i Lufthansas incheckningsdisk på Newark säger, efter att under flera minuter försökt förstå varför mitt namn inte finns med på flighten till München: ”Men, du ska ju flyga från JFK, inte från Newark”. Med samma sakliga stämma som badvakten för 28 år sedan.

Känslan att bli avklädd av sig egen klantighet känns också igen. Men den här gången räcker det inte att rodnande linka i sidled tillbaka till duschrummet, med händerna mot skrevet, för att hämta badbyxorna.

Jag. Är. På. FEL. Flygplats.

Två timmar till avgång. Att hinna ta taxi från Newark (i New Jersey) till JFK (i Brooklyn) under rusningstid är snudd på omöjligt, det är jag och incheckningskvinnan eniga om. Dessutom skulle det kosta massor. Kan de boka om mig till ett plan från Newark så att jag ändå hinner anslutningsflyget till Arlanda från München? Icke. Flygningar finns, men biljetten är inte ombokningsbar.

Panik. Skam. Hjälplöshet.

Till slut spottar jag fram: ”Om jag betalar, kan vi lösa det då?”

En Lufthansaman, som tagit över klantarslet till passagerare från incheckningskvinnan så att hon kan hjälpa passagerare som faktiskt lyckats hitta rätt flygplats, ler tveksamt och säger: ”jag ska se vad jag kan göra”. Mannen försvinner in i ett rum och är borta – länge.

När han kommer ut är leendet mer tillmötesgående: ”Egentligen får vi inte göra så här, men vi ruckar lite på reglerna och ändrar din biljettyp i systemet så att du kan boka om den”.

”Tack! Jag uppskattar det verkligen”, säger jag och börjar krysta fram ett skämt om att jag alltid ska välja Lufthansa i fortsättningen, när han avbryter mig:

”Det blir 352 dollar.”

”352 dollar?”

”Ja, 352 dollar. Kontant eller kort?”

Jag skickar fram kortet. Nöjd över att ha löst problemet. Men fortfarande med känslan av att vara en riktig nolla. En fattigare sådan, dessutom.

Så, hur kunde det här hända? Jag brukar vara en noggrann resenär på gränsen till perfektionist. Är alltid på flygplatsen i god tid, har koll på biljetter, bonuskort och pass. Alltid. Jag tog mig ju för sjutton runt jordklotet med lågprisflyg för några månader sedan – helt utan missöden.

Förklaringen är den här: Jag flög till New York tillsammans med min flickvän för en vecka sedan. Hon reste tillbaka till Sverige efter helgen, medan jag stannade kvar för att jobba, och hennes Lufthansaflyg lyfte från Newark. Därför var jag helt inställd på att mitt också skulle göra det. Jag hade till och med kollat på nätet och sett att det gick ett flygplan från Newark till München under kvällen. Problemet var bara att det gick ett från JFK också. Mitt plan. En mer noggrann biljettkoll hade så klart gjort att problemet aldrig uppstått.

Möjligen har jag rest för mycket och börjat slappna av. Jag har ju aldrig missat ett flyg i mitt liv. Eller ens varit i närheten.

Det är förklaringarna. Några ursäkter finns inte. Annat än att jag är ett klantarsle.

Ett klantarsle som stått med byxorna nere på Newark. Som tur bara bildligt. Inte bokstavligt som i badhuset.

Kommentarer

kommentarer