Det finns bra dagar, fantastiska dagar – och dagar man för alltid kommer att minnas.
Gårdagen placerar sig bland de sistnämnda, högt upp på topplistan dessutom. Grönländaren som bjöd på narval har jag redan berättat om, men det mötet var bara knorren på några makalösa timmar vid Ilulissat Icefjord.
Glaciären som mynnar i fjorden är den mest produktiva på
Grönland. Sommartid rör den sig 40 meter per dag och kalvar enorma
isberg, de högsta har varit över 120 meter höga – över havsytan. Som ni
vet syns ju bara en sjundedel av isberget ovan vattnet (andelen
varierar beroende på vilken typ av is det är).
Ilulissat
Icefjord är med på Unescos lista över världsarv och platsen är en av de
absolut vackraste jag besökt. Om inte den vackraste.
Igår när vi åkte runt isbergen med en lokal guidebåt hände det som för alltid etsat sig fast i minne, på näthinna och – tack fotoguden – på kamerans minneskort.
Någon
hade precis sett en val på babords sida så jag skyndade mig att byta
till teleobjektiv, fick precis upp kameran och tittade i sökaren – när
isberget bredvid oss sprack med en enorm knall. Sekunderna som följde
kändes som en halvtimme. Jag var hög på adrenalin i timmar efteråt.
Känslorna pendlade från chock och förvåning,
till häpnad, till rädsla. Att se hundratals ton is braka i havet
alldeles för nära båten var oerhört mäktigt, att se den tsunamiliknande
vågen som snabbt växte i styrka var jäkligt skrämmande.
Kaptenen
på båten la i full gas och tog oss längre ut, så inget märktes mer än
en utdragen dyning. Kvar på däck stod jublande människor och skrek åt
varandra. Upplevelsen var enastående.
Exakt hur enastående och speciell förstod
vi inte riktigt förrän efteråt när tjejen som var guide ombord, med
darr på rösten, berättade att hon gjort 90 turer med båten utan att se
något liknande. Och att isen som sprack var uppskattningsvis
230 000 år gammal. Ett danskt tv-team hade legat på platsen i
två veckor och misslyckats med att fånga en stor kalvning.
230 000 år. Och precis när vi passerar så händer det. Sådant ger perspektiv på tillvaron.
Vad som gör storyn ännu mer makalös
är att vi hade ett svenskt tv-team med oss på båten. Kameran rullade
redan när isberget dråsade i havet – och resultatet är ett unikt klipp
som jag får gåshud av att titta på.
Jag är lovad en kopia att lägga upp här i bloggen. Då kommer ni på allvar att förstå vad jag babblar om.
Nu
ska jag njuta av sista dagen på M/S Fram. Vi har lämnat isbergen bakom
oss och seglar i vackert väder tillbaka mot Kangerlussuaq. Där
ska vi vandra på den grönländska inlandsisen innan flyget lyfter.
Mer is alltså. Det kan inte bli fel.