Grönt ljus för Costa Rica

Costa Rica låter som en behaglig utopi. Ingen armé. Inga militärer. Men två hav, slösaktigt långa sandstränder och världens största biologiska mångfald. Följ med till landet som utmanar Sydostasien om långresenärernas gunst.

I Costa Rica är ekologi och ekoturism en nationell angelägenhet. Här finns varken terrorism, fundamentalism eller politiskt våld. Förmodligen är det just alla dessa mjuka värden som gjort landet till den kanske allvarligaste utmanaren till Sydostasien om långresenärernas gunst.

Klimatet är milt. Vintrarna sockrigt behagliga. Och landet är dessutom lätt och vänligt att resa runt i.

Kolibrier vid hotellet

Når San Josés flygplats en ljummen julikväll. Gröna vulkanberg sluter sig kring Valle Central. Till och med huvudstaden möter med så mycket oväntat liv att jag redan under taxifärden mot centrum blir tvungen att plocka fram min kikare. Flockar av högljutt skränande papegojor far som färgstarka blixtnedslag över innerstans hustak och mäktiga Teatro Nacional. Och framför hotellentrén suger kolibrier nektar ur trädgårdsblommor.

Precis som flertalet av de en och en halv miljon turister som årligen når hit, lockas även jag av regnskog och sköldpaddstränder. Att Costa Rica dessutom bär på en stabil historia av fred och demokrati bidrar ytterligare till attraktionskraften.

Den populäraste turistdestinationen, molnskogsreservatet Monteverde, ligger i norr. Far dit förbi bananodlingar och kaffeplantager; näringar som var landets viktigaste innan ekoturismen tog fart.

Tankarna går mot Schweiz

Efter några timmar svänger bussen in på en mindre väg. Följer vindlande kurvor upp längs betande kor och gröna kullar som mot kvällningen går i något slags fosforerande ton. Tankarna går mot Schweiz. Tills molnskogen dyker upp, och svämmar ut över bergen. Att den fortfarande finns här, orörd och kraftfull, är en historia i sig. Vid 1900-talets mitt hotades en grupp amerikanska kväkare av militärtjänstgöring i hemlandet. De flydde till Costa Rica som sedan 1948 saknade egen armé.

I Monteverde mötte kväkarna ett svalt och behagligt klimat. De slog sig ner här, bröt marken och började framställa de mejeriprodukter som trakten än i dag är berömd för. Samtidigt var de måna om att bevara skönheten och de stora, ångande molnskogarna.

I dag har Monteverde, lite tillspetsat, förvandlats till något av ekoturismens motsvarighet till Costa Brava. Mängder av aktiviteter står till buds. Man kan låta sig fyras av i en sky trekk, och fara fram högt över djungeltaket, hängandes i en uppspänd lina. Man kan vandra längs system av höga hängbroar som på håll påminner om oljeriggar, och just därför, genom sin höjd, ger tillträde till miljöer, djur och fåglar som är osynliga från marken. I hotellbyn Santa Elena finns grodmuseum, ormutställning, fjärilspark, temuggar och badlakan med regnskogstryck och givetvis barer och restauranger. Åtskilligt är ganska dyrt, och priserna anges ofta i dollar.

Enternas rike

Trots kommersen är själva molnskogen fortfarande huvudattraktionen. Når dit i gryningen med guiden Freddy. Vår grupp består av ett ungt par från Kanada, en kvinnlig barnläkare från Los Angeles och förskolelärarinnan Ann från Cleveland som egentligen är här för att reka inför sin egen, nära förestående bröllopsresa och tycker sig ha funnit den perfekta platsen i Monteverde.

Allt känns magiskt. Morgondimman spinner vita täcken kring grenar och lianer. Klockfåglar ropar, metalliskt och skrällande. Vi smyger på rad mellan trädstammar virade i lager på lager av mossa och lavar. Kan inte låta bli att tänka på Enternas rike, på Sagan om Ringen. Det var ju precis så här det såg ut. Trolskt, dunkelt och öde. Ända tills guiden Freddys osannolikt skarpa ögon upptäcker liv. Mayaindianernas heliga quetzal sprakar i elektriskt starka färger och flyger lugnt mellan trädkronorna med sina overkligt långa stjärtspröt i släptåg.

Landets baksida

Vi ser vrål- och kapucinerapor, en tarantellaspindel som gömmer sig som en svart knytnäve i ett mörkt hål. Vi ser sengångare, trädlevande piggsvin och långstjärtade manakiner som i både ljud och koreografi överträffar Michael Jacksons produktioner.

Detta är alltså det vackra, gröna Costa Rica. Men det finns också ett land med betydligt hårdare kanter. Särskilt i huvudstaden San José märks den ökande klyftan mellan rika och fattiga. Vissa skyller utvecklingen på turismen, att de många utländska besökarna och bosatta västerlänningar pressat upp prisnivån och banat iväg för en kostsam pryljakt som inte funnits tidigare.

I San José existerar till och med ett skuggsamhälle kring stans väldiga soptipp. Folk som bland kasserat överflöd och giftiga gaser rensar fram övergivna datorer och soffgrupper till att möblera sitt eget elände eller sälja vidare. På något årtionde har Costa Rica helt enkelt blivit hårdare och fått större problem med narkotikamissbruk och kriminalitet.

Reggae och kokospalmer

När min taxi passerar kvarteren runt Coca Cola Bus Station säger chauffören José uppgivet:

– Här brukade jag promenera med min familj. Nu vågar jag inte ens själv gå här mitt på dagen.

Nu undviker i och för sig flertalet turister San José. Stränder och nationalparker finns på annat håll. Sätter mig på en ny buss och reser mot havet och Karibien. Kliver av bland surfarna vid Cahuita, som liksom grannorten Puerto Viejo de Talamanca blivit en favorit bland unga, västerländska långluffare. Inte så konstigt. Stämningen är avslappnad. Reggaemusik ljuder från låg trähusbebyggelse. Det finns gott om billigt boende och kustens mjuka sandstränder nås av heta vågor.

Vid Cahuitas stadsgräns möter Playa Blanca där tunga kokospalmer bockar högtidligt inför ett Karibiskt blått hav. Här blir jag kvar i dagar. Och här lever Costa Rica upp till myten av sig självt, som lugnt och grönt.

TEXT&FOTO (om inte annat anges)

Mikael Persson/Respress

Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den