Ordet äventyrsresa har sällan passat bättre


Vi jagar stormar i USA

Solresa till Medelhavet? Glöm det. Jaga oväder i USA istället. Storm Chasing i den amerikanska Mellanvästern är en annorlunda och storslagen blandning av äventyrsresa och naturupplevelse som få svenskar provat på.

Många har sett 90-talsfilmen Twister och kanske redan har en viss uppfattning av vad Storm Chasing, eller Tornado Chasing, handlar om - även om det i filmen såklart är uppskruvat några snäpp.

Det handlar om att jaga ifatt riktigt otäcka oväder över den amerikanska Mellanvästern i hopp om att få se Moder Natur på sitt sämsta humör – när hon producerar tornados, superceller och hagel stora som apelsiner.

Folk har jagat stormar sedan 1950-talet i USA, till en början ur rent vetenskapligt syfte. De senaste 15 åren har dock organiserade turer dykt upp där man som lekman utan kunskap om väder kan bli guidad till att hitta de värsta av stormar.

Startar i Oklahoma City


Varför åker man på Storm Chasing? När jag lyfte tidigt en lördagsmorgon från Arlanda i slutet av maj så var det precis det jag funderade på. Det kändes lite overkligt att ta två veckor av min ledighet för att åka till Oklahoma City!

Oklahoma City är lite av USA:s svar på Flen - en trevlig stad men inget man direkt tänker sig att starta sin semester i.

Jag hade faktiskt inte en susning av vad jag skulle förvänta mig men jag blev tidigt positivt överraskad.

Guiderna och medresenärerna visade sig vara mycket trevliga och det lovade gott inför resan. Det som lovade mindre gott var att gruppen vi löste av i princip inte sett någonting. På två veckor.

Det visade sig dock att vi skulle ha mer tur. Mycket mer tur.

Letar ”severe weather”


Storm chasing handlar i princip om att guiderna använder väderprognoser, radarbilder och sin erfarenhet för att försöka förutsäga vilket område som har bäst förutsättningar för att skapa ”severe weather”.

Det handlar om vindriktningar, luftfuktighet och så kallad shear – vindarna måste blåsa i vinkel för att börja rotera.

Dessa förutsättningar infann sig i Texas vår tredje dag. Vi befann oss i Nebraska på morgonen så vi hade en ordentlig bilresa, som vanligt, för att komma dit till eftermiddagen – då åskväder brukar sätta fart.

På väg in i den lilla byn märker vi hur guiderna blir mer exalterade och samtidigt mer tystlåtna, i någon form av respekt. Det vi ser framför oss, ett mörkt moln, verkar inte så häpnadsväckande men det är först när vi kommer nära som vi också förstår.

Som ett moderskepp


Ett moln som som tornat kilometervis upp i luften svävar endast några hundra meter ovanför marken i vad som kallas ett wall cloud.

Vi står i solsken och tittar på hur ett utomjordiskt moln liksom gräver sig fram precis som ett moderskepp ur filmen Independence Day. Det är helt ljudlöst bortsett från enstaka blixtar som kommer närmare och närmare – till slut så nära att vi måste hoppa in i bilen och åka några kilometer längre bort, på säkrare mark.

Det var vårt första möte med en supercell, och helt magnifikt.

Dagarna därefter pendlade mellan hopp och förtvivlan. Ibland var det rena resdagar, i enstaka fall så kallade bust days, när himlen bara är blå och solen skiner. Men så smäller det till igen.

I ett hörn av Wyoming


Vår sjätte dag hamnade vi i ett hörn av delstaten Wyoming och vi var knappast de enda där. Alla möjliga Storm Chasers från denna märkliga subkultur samsades med folk från Weather channel, Discovery channel och från ett väderprojekt som heter Vortex 2.

Huvudpersonen hade börjat forma sig över ett fält utanför LaGrange.

Det som vissa åkt över tusen mil för att se, det som de flesta i bilarna väntat hela året på. En roterande luftmassa började formas under väggmolnet. Det skapade först en bred kon och sen en liten cylinder som försiktigt sträckte sig ned mot marken.

Touchdown!

Tornadon växte i styrka för varje sekund och det var som om vädergudarna laddat upp inför detta hela sommaren.

I tornadons väg


Himlen fick en väldigt obehaglig poolgrön färg och kort därpå kom haglet. Det var inte hagel som vi svenska är vana vid, utan hagelkorn stora som enkronor.

Smattret mot taket och vindrutorna överröstade nästan vårt adrenalinstinna hojtande när vi omgrupperade för att hamna i tornadons väg.

Tornadon fortsatte att växa men omslöts efter ett tag av ett sjok av sakta roterande regn. En osannolik syn medan vi rörde oss på de små vägarna mellan fälten.

Efter cirka tio minuter hamnade vi på en kulle för att se hur tornadon ”roped out” i en sista dödskamp.

Virvelvinden gick från städformat till en lång vit cylinder som sträckte sig från vetefälten kilometervis upp i himlen där den försvann in i en ljusgrön dimension. Den skruvade sig runt sin egen axel och lika plötsligt som den dök upp var den borta.

Apelsinhagel och tornadosirener

Det var svårt att toppa denna upplevelse den andra veckan även om vi försökte. Vi spenderade timmar och åter timmar i minibussen som förde oss över åtta stater i Mellanvästern.

Vi åkte in i byar där tornadosirenerna fortfarande ljöd och familjer precis började komma upp ur sina stormkällare, med apelsinstora hagelbollar på gräsmattan.

En annan eftermiddag hamnade vi inne i ett ganska beskedligt oväder som snabbt bytte skepnad och vindarna omkring oss steg snabbt till 130 kilometer i timmen! Samma hastighet som inuti en orkan.

Dagen därpå fick vi reda på att vi i det läget hade stått med bilen bara någon kilometer från en tornado som slagit ned där. Vi var lyckligt ovetande om eftersom sikten bara hade varit cirka tio meter.

Naturens värsta och vackraste

En Storm Chasing-resa är verkligen något helt utöver det vanliga. Du kan få se saker som du knappt tror existerar på vår planet och uppleva naturen från sin allra värsta och vackraste sida samtidigt.

Det kan också bli ett stort antiklimax med blå himmel om jetvindarna ligger fel, något som dock inte är så vanligt.

Guiderna brukar säga att på 14 dagar har man 60 procents chans att få se en tornado och är nästan garanterad att få uppleva en supercell och annat spektakulärt väder.

Det är lite av en chansning. Det blir många timmar i bilen.

Men det är också en resa du aldrig kommer få uppleva motsvarigheten till. Någonsin.

TEXT & FOTO


Christoffer Björkwall / www.uppdig.nu