"The sky is the limit"

Lekfullt läckra Chicago

Chicago är ganska oupptäckt bland svenska resenärer, men det är bara en tidsfråga innan fler hittar hit. Chicago har det mesta man kan önska sig av ett resmål. Häpnadsväckande arkitektur, sköna parker, en strand. Och blues.

Tåg skramlar fram på robusta stålbroar ovan trafiken, kors och tvärs över vattnet, framför och genom hus som är runda, spetsiga, gula, vita, av spegelglas eller svart stål.

Husen ser ut som majskolvar, rymdskepp eller som tagna ur en gangsterfilm där brandtrappor hänger på fasaderna.

Arkitekturen är förmodligen stadens säkraste kort. Ingen annan stad kan bjuda på sådan lekfullhet.

"The sky is the limit"

En brand ödelade stora delar av Chicago 1871. För att få fart på byggandet fick arkitekter mer eller mindre fria händer. Det är som om någon ropat i en jättemegafon: ”Kom och var kreativa, gör en ny stad, ni ska ha roligt under tiden, känn inga gränser. The sky is the limit!” Så skapades en form av modern arkitektur som kallas Chicago School.

Här byggdes de första skyskraporna, stora namn som förknippas med Chicagos arkitektur är Daniel Burnham, Frank Lloyd Wright och Ludwig Mies van der Rohe.

Dagens Chicago är ett downtown i art deco med inslag av romersk stil. Ett kyrktorn är påfallande likt Big Ben och flera tak ser ut som om de vore nedmonterade från Vatikanen. Välkända musikscenen House of Blues påminner om ett Scandinavium lite taffligt knådat i lera.

Och trots att skyskraporna ligger tätt intill varandra skjuter nya upp som sprickfärdiga asfaltsblommor.

Ett stort mekkanobygge

De många kraftfulla stålbroarna liknar staden vid ett stort mekkanobygge, spårvagnar går på ett plan ovan vägarna och mitt i allt den bedårande Chicago River.

Ståtligast av alla byggnader är Sears Tower. Världens högsta då den färdigställdes 1973 och sköt upp 442 meter i himlen.

Sears Tower ritades av Bruce Graham och består av flera huskroppar intill varandra. Idén till formen lär ha dykt upp då arkitekten såg cigaretter utskakade ur ett cigarettpaket. Från våning 103 har man en utsikt som slår det mesta.

Längs med paradgatan Michigan Avenue sträcker sig gröna ytor inspirerade av Versailles, omringade av skyskrapor. Från öster kommer vindar från Lake Michigan, en sjö så stor att den mer känns som ett hav.

Grant Park är en festivalpark utan att för den skull innehålla ett enda litet tivoli. Men här hålls såväl Blues Festival som Taste of Chicago (se faktaruta).

Cloud Gate - konst att leva med

I den norra delen finns det bästa av allt: Millennium Park. En jättestor ellips, Cloud Gate av Anish Kapoor, speglar stadens skyline och som den bästa offentliga konst kan man leva med den, gå in i den, ta i den och få med sig roliga fotografier hem.

Här finns gott om turister, men få svenska tycks ha upptäckt den amerikanska jättestaden. Strax intill leker stadens barn och vuxna tillsammans. En gigantisk vatteninstallation under namnet The Crown Fountain (av Jaume Plensa) lyfter fram Chicagos mångkulturella prägel, ansikten från världens hörn visas i stora bildprojektioner där vatten stundom forsar eller strilar runtomkring. Ibland sprutar vatten ut från munnarna på ansiktena.

I andra änden av downtown, väster om Chicago River håller ett nytt område på att dra till sig hungriga blickar. Randolph Street ser nästan öde ut vid ett första möte, men bakom de roströda magasinsbyggnaderna gömmer sig den ena restaurangen efter den andra. Somliga kräva fina skor, slips och gott om gröna sedlar, men här finns också en hel del mindre pretentiösa ställen med menyer där väst och öst möts och med klart mänskliga priser.

Folklig och lugn musikscen

Chicagos kanske mest kända sida stavas musik. Stadens folkliga och ganska lugna musikscen är Buddy Guy’s Legends, på Wabash. Stor lokal, flera biljardbord, nostalgi på väggar som skulle kunna fylla ett mindre museum och delikat cajunmat. Ägs inte överraskande av Buddy Guy som också spelar på klubben emellanåt.

Desto stökigare är det på B.L.U.E.S, som genom åren gästats med personligheter från Magic Slim till Eddie Shaw. En klassiker, främst vad gäller jazz är The Green Mill som sägs ha varit Al Capones favoritställe.

Någon mil norr om city, i den utspridda storstaden, bortom skyskrapor och shoppingkomplex ligger Andersonville. Det bedårande lilla svenskområdet som också samlat en hel del konstnärer. En ljuvlig utflykt en lördag eller söndag då uteserveringarna fylls på lummiga Clark Street.

Jodå, hit har förvisso en och annan svensk hittat genom tiderna.

TEXT

Bodil Sjöström/Respress

FOTO (om inte annat anges)

Susanna Asklöf

Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den