Turist, fult eller fint?
Den lilla turkiska restaurangen hette Kara Deniz Turistik och serverade pide, ett slags turkisk pizza, avlång till formen och i just denna variant dränkt med korv av salamityp och sockrad ost.
Den söta osten var ju lite udda, men ändå inte det som förbryllade mig mest.
Att restaurangen hette just Turistik kändes en smula märkligt, eftersom byn där pidehaket fanns alltid befunnit sig i hopplös turistskugga och väl alltid skulle göra så, utan tillstymmelse till attraktioner av något slag eller bussförbindelse med omvärlden.
Själv hade jag hamnat här i sällskap av en turkisk väninna vars jakt på sedan länge borttappade släktingar fört oss till den östligaste Svartahavskusten. Och medan hon gick för att söka upp sin teodlande morbror satt jag dåsigt proppmätt efter lunchen och funderade: Varför har turist och turism så positiv klang bland de som aldrig är turister själva?
Och varför låter turist och turism så negativt hos de som, liksom jag själv, omfattas av beteckningen, och helst av allt vill kallas något helt annat? Gärna resenär, men absolut inte turist!
Här i den turkiska byn var epitetet Turistik helt klart ett trick att attrahera den lokala kundkretsen. Ett trick som även funkar i länder som Nepal där var och vartannat företagsnamn behäftats med tourist vare sig det rör sig om Kathmandudalens skramliga lokalbussar eller någon firma som kopierar och buntar ihop papper med laminatinbindning av påstådd ”tourist standard”, trots att kundkretsens ursprung sällan finns mer än något kvarter bort.
Antar att ordet tourist helt enkelt symboliserar något rakt igenom positivt, en hägring om ett bättre liv. I alla fall för de som aldrig själva haft möjligheten att prova på att vara turist, utan bara sett hur dessa lever: utan att bädda sin egen säng och med hyfsat med pengar i fickan.
Att förknippas med något sådant låter förstås åtråvärt för den som är van vid att dagens höjdpunkt stannar vid en tallrik ris, lite te och en stunds vila med utsikt över bergen. Vilket paradoxalt nog är ungefär vad jag själv oftast söker under mina resor.
Inte det plastiga och storskaligt konstgjorda. Utan hellre det enkla, genuina och fridfulla. Till exempel hemlagad middag på ris, curry och linssås, boende på enkla värdshus och färd till fots via upptrampade stigar. Alltså snudd på nepalesisk vardagstillvaro som av en smart entreprenör skulle kunna marknadsföras som eko, reko och grönt och få turister som mig själva att verkligen öppna plånboken, för att ut och trekka i Nepal.
Det var över det tredje glaset konjaksfärgat té på Kara Deniz Turistik som tanken slog mig att restaurangen, om den nu verkligen ville locka riktiga turister, istället borde kalla sig för Kara Deniz Eco-pide eller något liknande.
Osten verkade komma från trakten, bagaren likaså, och på sluttningarna ovanför byn växte helt klart det te som fyllde min samovar.
Å andra sidan var det lokalbefolkningen som var kundkrets och som skulle lockas hit. Och då funkar knappast eko. Däremot turist.
Mikael Persson
Mikael är journalist, författare och delägare i reportagebyrån Respress. Hemma är Växjö, Istanbul och byn Jyamrong i nepalesiska Himalaya. Den något udda trion av vistelseorter förklarar han själv med att barnvakten, någon gång på 1960-talets mitt, tog fel på Min Skattkammare och Times Världsatlas. Vill du komma i kontakt med honom, skickar du ett mejl till
Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den
