Så länge ingen
svensk blir skjuten

Blod flöt uppenbarligen på Bangkoks gator. På nyheterna flimrade bilder av folk som bar bort skadade. Och från Siam Square, som jag minns för shoppingkomplexen med stans effektivaste luftkonditionering, steg olycksbådande svart rök mot den tropiska himlen.

Den thailändska huvudstaden påminde om en krigszon. Kraftmätningen, som pågått i flera veckor, började gå mot sitt slut och militären gjorde sig redo för att storma de protesterande rödskjortornas läger.

Samma kväll droppade de vanliga e-postfrågorna in på min dator: vilka thailändska öar och stränder är skönast?

Och jag tänkte, det krävs nog en hotellbomb i någon stor charterort eller åtminstone en skjuten svensk för att rubba kärleksaffären Thailand-Sverige.

Tillbringa några vinterveckor i Phuket eller på Ko Lanta och du passar in i ungefär samma Svenssonmodell som veckoslut i sommarstuga och lördagsfrukost till Ring så spelar vi.

Ungefär 350 000-400 000 svenskar gör årligen resan.

Vad kan få förhållandet att vackla? I alla fall inte militär inblandning i politiken och vårens våldsamheter som krävde 88 människoliv och efterlämnade tusentalet skadade.

Tiderna är annorlunda nu. Inte som på mitten av 1970-talet då fotografierna av en smygsemestrande Hasse Ericson upprörde en hel nation. Inte för att Transportbasens badbyxor var allt för små, utan för att han befann sig i Spanien samtidigt som LO uppmanat till bojkott av den Francostyrda fascistdiktaturen.

Men detta inträffade som sagt under en tid då det rent generellt ansågs opassande att semestra i länder som kränkte mänskliga rättigheter.

2010 känns samhällsklimatet annorlunda. Bra resenär reder sig själv, liksom. Ignorerar tiggarbarnen, struntar i ta reda på varför det smäller bortom stranden och aktar sig noga för att lära sig mer om resmålet än de lokala fraserna för ”hejsan älskling” och ”en öl till tack!”

Även svenska resenärers förhållande till Thailand har ändrat sig.

På 1970-talet framställdes nationen ofta som en samlingsplats för sexköpare som ingen anständig resenär ville bli förknippad med. Idag är Thailand snarare ett land som man bör resa till för att bli betraktad som normal.

I resekatalogerna beskrivs Thailand som det perfekta resmålet.

Och bitvis håller jag med. För människorna, naturen, maten, stränderna, allt det som gör Thailand till just Thailand rymmer sammantaget kvaliteter som knappast något annat semesterland kan matcha.

Men det finns också ingredienser som är mindre smickrande.

Den råa och människoförnedrande sexindustrin som fortfarande finns kvar. Den etnisk-religiösa konflikten i sydost, som rasar bara några timmes bussresa söder om Phuket och Krabi, och som krävt tusentals dödsoffer och visat prov på uppseendeväckande grymheter.

Och det eviga manipulerandet med demokratin som resulterat i otaliga militärkupper, senast 2006 då den dåvarande premiärministern Thaksin Shinawatra avsattes och det nuvarande, spända läget tog form.

Då inbördeskriget rasade i Nepal tvärnitade turismen till landet.

Samma sak hände då Kenya skakades av etniska oroligheter och då bomber small i Egypten.

Fast det är klart. I dessa fall handlar det om konflikter där resenärers liv skulle kunna hamna i farozonen. Och något sådant har det inte varit fråga om i Thailand bortom Bangkok.

Lokalbefolkningen räknas inte. Bara stränderna. Åtminstone tills någon svensk blir skjuten.

Mikael Persson

Mikael är journalist, författare och delägare i reportagebyrån Respress. Hemma är Växjö, Istanbul och byn Jyamrong i nepalesiska Himalaya. Den något udda trion av vistelseorter förklarar han själv med att barnvakten, någon gång på 1960-talets mitt, tog fel på Min Skattkammare och Times Världsatlas. Vill du komma i kontakt med honom, skickar du ett mejl till Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den