Rödluvan, vargen
och girigheten

Det var en magisk morgon. Hjortar i hundratal stod ute på en stor grässlätt där gryningsdimman steg ur marken i vita slöjor. Papegojor for genom luften samtidigt som en grupp langurapor tuggade sig genom det översta grenverkets frukter.

Bara en sak störde friden i denna nepalesiska Djungelbok. Flodbankens djupa spår av tigertassar följdes oroande nog även av mänskliga steg, fyra personer som rört sig söderut.

– Det finns två sorters människor, mumlade vakten i tigerreservatet Sukla Phanta.

– De som vill förstöra.

– Och de som vill bevara.

Riktigt så svart och vitt är det naturligtvis inte. Men jag förstod embryot i hans resonemang.

I skydd av mörkret tar sig tjuvjägare in i reservatet. Tigern är trots skydd och fridlysning prime target såväl här som på andra håll i Asien. Och djungelns konung tycks stå inför ett mänskligt avskaffande av monarkin inom djurvärlden. Jordklotet rymmer blott 3 500 tigrar. Fyra av nio underarter är redan utdöda. Om den negativa trenden fortsätter, kan tigern inom ynka tio år vara helt utrotad i vilt tillstånd.

Visst skulle vår planet vara en tråkigare plats utan världens största kattdjur? Många tycker nog så, för det svenska engagemanget för att rädda arten liksom regnskog, snöleopard, orangutang och korallrev är brett och synligt. Men som vanligt är det lättare att ha åsikter om vad som borde ske på bortaplan.

Här hemma har det gamla rovdjurshatet åter vaknat till liv, och nått långt in i riksdagen. Nu gäller det alltså inte tiger och de andra rovdjuren som syns på teve och på semestersafari, utan de som lever runt knuten, i Småland, Dalarna, Närke och Lappland.

Värst är det för vargen, som precis som Nepals tigrar befinner sig i näringskedjans absoluta topp. Ett djur som varit skurkbehäftat och missförstått sedan Bröderna Grimm för mer än hundra år sedan lanserade Rödluvan.

Märkligt nog förmår sagan att gå igen. För Rödluvans mormor hotas nu inte bara av vargen, utan också av lo, björn, järv, örn och annat med krokig näbb. Istället för att välkomna utsikterna till att vi äntligen håller på att få ett fungerande ekosystem där rovdjur och bytesdjur lever i balans, ropas det på ökade möjligheter att skjuta den begynnande jämvikten i sank.

På lokaltidningars ledarsidor, i insändare och läsarkommentarer, framställs vargen som ett slags djurvärldens al-Qaida, något demoniskt och rakt igenom ont som hotar barn, kvinnor och egendom.

Stridsropet har nyligen fått välsignelse från Sveriges riksdag, som beslutat sig för att den svenska vargstammen inte ska få uppgå till mer än 210 djur, en klädsam dekoration i den biologiska mångfaldens yttersta marginal.

Märkligt kan tyckas eftersom Sveriges regering inför årets ordförandeskap i EU proklamerade att ”värna den biologiska mångfalden är avgörande för människan och en av de mest krävande utmaningarna vi står inför.”

Besynnerligt också eftersom varken riksdag, Rödluvans mormor eller någon annan rimligtvis borde kunna känna sig hotad av de svenska rovdjuren, såvida de inte jagar i björnmarker i sällskap av skällande hund eller har den smått osannolika oturen att jogga mellan en björnhona och hennes ungar. Scenarier som sedan slutet av 1800-talet i Norden krävt sex björnslagna människoliv.

Vargen då? Om man inte förlitar sig på kyrkoboksuppgifter från 1700-talet, ett århundrade då man fortfarande kunde bli dömd till döden och brännas på bål för trollkonst, existerar faktiskt inte ett enda fall i Sverige där någon vild varg dödat människor. Lika tomt i den kolumnen är det för lo, järv, örn och andra rovfåglar.

Den väldokumenterade Gysingevargen, som på 1800-talet dödade tio personer, var uppfödd i fångenskap, och saknade vilda vargars naturliga skygghet för människor.

Från världen i övrigt finns exempel på människor som fallit offer för rabiessmittade djur. Och i Indien har vargar tagit människor efter att mänskligheten utrotat alla vargens bytesdjur (så långt har vi ännu inte hunnit här).

Så hur kommer det sig att sagan om Rödluvan får fortsätta att bestämma svensk rovdjurspolitik, även i vårt klimatsmarta och miljömedvetna tidevarv?

Svaret döljer sig nog i Rödluvans sällskap.

Under en pösande, svart filt av uppblåst skrock och skräck, döljer sig den verkliga orsaken: girighet.

Sveriges jägarkår utgör cirka tre procent av nationens befolkning. Folk som är naturintresserade. Människor som liksom jag själv uppskattar en natur som är som Evert Taubes Änglamark med örn, brusande älvar och kamomill.

Olyckligtvis rymmer dessa tre procent också en högljudd och inflytelserik falang som inte tolererar något som konkurrerar med jaktintressen: rovdjur som också äter sig mätta på kött, som då och då dödar någon jakthund. En falang som ser ekologisk jämvikt och frisk natur i balans som ett hot mot personliga intressen. Som hellre vill ha ett manipulerat landskap där bara det jaktbara viltet har existensberättigande. En tråkig värld utan rovdjur.

Lyckligtvis har den typen av girighet inte fått lika starkt övertag i Asien, Afrika eller Sydamerika.

I så fall hade det nog varit adjöss med både tiger, snöleopard, jaguar och safariparkernas lejon.

Mikael Persson

Mikael är journalist, författare och delägare i reportagebyrån Respress. Hemma är Växjö, Istanbul och byn Jyamrong i nepalesiska Himalaya. Den något udda trion av vistelseorter förklarar han själv med att barnvakten, någon gång på 1960-talets mitt, tog fel på Min Skattkammare och Times Världsatlas.