Länge leve lågsäsong

Ta en tur med Stockholms tunnelbana, åk med valfri stadsbuss i valfri stad eller se dig omkring i gaten på en svensk flygplats.

Överallt folk som är på väg någonstans – till jobbet, bion, dagis, Thailand, Danmark - folk som borde ha en hel del att prata med varandra om.

Ändå är det tyst. Folk tittar ner i golvet, läser och skickar sms. Är det någon som pratar så är det med en mobiltelefon. Svarar någon mot förmodan på tilltal så är det oftast med ett snabbt ja eller nej.

Kort sagt: folk vill inte träffa folk, folk vill vara för sig själv.

Typiskt svenskt, fnyser vissa svenskar, och berättar sedan målande hur livet ter sig på tunnelbanor, bussar och gater i andra länder, hur öppna och tillmötesgående alla är, hur det pratas och skrattas överallt.

Berättarna vill ofta göra gällande att i andra länder så hinner man minsann både inleda och avsluta livsavgörande samtal mellan två stationer, i andra länder samlas man alltid runt ett backgammon oavsett om man befinner sig på bussen, tåget, flyget eller toaletten.

Dylika reseskildringar mynnar alltid ut i samma slutsats: Svenskar är sååå tråkiga!

So what? Låt oss slippa sprudla offentligt om vi inte vill. Pressa oss inte att vara något vi inte är, för då kan hela livet bli lika fel som vårt resande.

För visst är det något som är galet med hur vi reser, visst är det märkligt att vi envisas med att spendera en vecka på Cypern i juni eller en helg i Venedig i juli, visst är det udda att vi om och om igen begår våld mot vår egen personlighet och reser under högsäsong, trots att vi vet att det egentligen bara finns ett seriöst resealternativ för introverta, blyga och melankoliska dysterkvistar som oss, och det alternativet är givetvis: Lågsäsong.

Lågsäsong har allt en dysterkvist söker. Resmål som bara några månader tidigare var stökigt påträngande, är plötsligt behagligt lugna.

Restaurangerna, stränderna och barerna är kvar, men köerna, inkastarna och den okontrollerade massfyllan har försvunnit.

I Venedigs trånga gränder ekar de egna fotstegen övergivet mellan husväggarna och på Larnacas strand är man ensam med vågornas skvalp.

Lokalbefolkningen varvar ner, liksom prisnivån på boende, hyrbilar och sevärdheter. Livet återgår till det normala.

En turistort utan turister är det vackraste, vemodigaste och mest rofyllda man kan hitta på denna jord.

Dysterkvisten bubblar av återhållsam glädje.

Per Johnsson

Per är frilansjournalist, författare och delägare i reportagebyrån Respress. Han reser helst till städer, men längtar ändå alltid till en tropisk strand.

Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den