Från järnridå till hjärnridå
Sommaren var het hela vägen till september.
Dagarna på stranden i Sopot. Eftermiddagstimmarna till ölsläckt törst på Krakows trottoarserveringar. Den rökiga baren en trappa ner under Budapests Nyargata där IAMX spelades till en persikodoftande morgon.
Ja, ända till Balatonsjön där svalorna samlade ihop sig i flockar för att dra söder ut, men temperaturen fortfarande skrek högsommar och folk gick i flipp flopps och shorts.
Det hade varit en fullständigt fenomenal resa. Årets roligaste.
Och tanken slog mig. Järnridån hade vittrat. Men knappast hjärnridån.
Den förstnämnda började rosta på 1980-talet. Blev allt bräckligare med polska Solidaritet och föll slutgiltigt med Berlinmuren och Sovjetunionens kollaps. Åtminstone politiskt.
Flertalet av länderna i öst rusade mot väst och fyllde så raskt som möjligt sina shoppingvagnar med McDonalds och Burger King, med megastores och hypermarkets stora som furstendömen. I flera fall pressades också ett EU-medlemskap ner bland alla marknadsekonomiska paket och tunga 6-pack.
De tillhörde därmed oss.
Men ändå inte.
Flera årtionden senare sitter misstänksamheten mot öst lika djupt som Rödluvan och vargen. Det gäller resenärer. Det gäller resemarknaden i stort.
Så fort platser som exempelvis Transsylvanien, Lublin och Tartu nämns, går hypofysen igång och slår på mentala bilder av fattigt elände och tolv månader av deprimerande gråväder.
Du vet ju själv hur det är. Att resa till Paris, Venedig och Amsterdam är alltid rätt och alltid intressant. Åtminstone enligt omgivningen.
Prag, Tallinn, Budapest och Sunny Beach tillhör accepterade undantag i öst. Men resten, från Estlands Östersjööar till Bukarest och bulgariska Trakien, tycks istället för seriösa resmål uppfattas som presumtiva förvisningsorter eller gömställen för skumraskaffärer.
Rent egoistiskt skulle jag ju förstås kunna tycka att det är bra.
Kör på med fördomarna! Håll hjärnridån vid liv! Håll er borta!
I så fall har jag snudd på en halv kontinent för mig själv; i mångt och mycket dessutom den bästa halvan - i alla fall om du frågar mig. Dessutom räcker semesterkassan behagligt långt här; 500 spänn dygnet täcker ofta såväl boende som mat.
Fast ärligt talat känns det trots allt ganska besynnerligt. Som en fotbollsplan bara utnyttjad till mittlinjen.
För visst borde fler upptäckta Östeuropas förtjänster. Att Europa inte börjar med Berlin, utan långt längre öster ut än så.
Polen har snudd på allt: visenter, varg och vodka, stränder, städer och snö; till och med ett polskt Sahara.
Estland möter som ett pastellfärgat Astrid Lindgren-land med storkbon och träkåkar. Rigas eleganta jugendhus överträffar i mitt tycke de i Paris. Vilnius med sina mjuka, svällande barockformer är också en stad för behagfullt flanerande och kommer lite som en föraning om södra Europa.
Så finns Transsylvaniens dockhusbyar, ungerskt vin och tjeckisk pilsner. Platser, mat, dryck och företeelser som sammantaget borde riva alla hjärnridåer.
Vägen till bot och bättring är i och för sig lika enkel som receptfri.
Åk nu! Och upptäck själv!
Mikael Persson
Mikael är journalist, författare och delägare i reportagebyrån
Respress. Hemma är Växjö, Istanbul och byn Jyamrong i nepalesiska
Himalaya. Den något udda trion av vistelseorter förklarar han själv med
att barnvakten, någon gång på 1960-talets mitt, tog fel på Min
Skattkammare och Times Världsatlas.
Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den
