En indioholists bekännelser

Sedan något årtionde tillbaka drabbas jag regelbundet av ett svårartat sug efter curry och kaos; ett slags själsligt kliande som bara kan stillas genom vandrande på indisk mark.

Diagnosen är därmed klar. Jag är en indioholist och fast i ett beroende som är starkare än mitt förnuft.

Som allt missbruk började även denna defekt smygande. Lömskt och förledande. Premiärturen till Indien, för drygt 20 år sedan, kändes i allt som en engångsföreteelse. För att flygbiljetten var dyr, men framför allt för att veckorna där kändes mer som en avancerad överlevnadskurs än semester.

New Delhi mötte ungefär som mitt livs första kopp kaffe. Strävt och bittert, med en sur och irriterad mage som följd.

Utanför hotellet vid Connaught Place hängde ständigt en grupp försäljare som fick mig att känna mig så illa till mods att jag började tveka att gå ut.

Gjorde jag så, förföljde de mig högljutt, kvarter efter kvarter, med erbjudanden om rigvedabaserad öronpetning, tigerbalsam och sjungande, tibetanska mässingsskålar – skålar vars sång enbart kunde höras efter att de, mot 120 rupier i ersättning, petat mina öron med en lång pinne.

Lyckades jag skaka av mig dessa försäljare, tog stans rikshaförare fullständigt över min dag genom att konsekvent köra mig till fel adress; oftast någon matthandlare eller annan butik där rikshaföraren för varje levererad kund inkasserade några rupier i kommission för besväret.

Resten av obehaget fixade den lokala glasstillverkaren Nirulas. Tre smaker i en liten rostfri kopp fick till följd att jag inte längre behövde fundera på att gå ut, eftersom alla rörelser hädanefter pendlade mellan toalett och säng.

Nerbäddad i denna, inför en takfläkt som gav upp på sjätte varvet, lovad jag mig tyst, men beslutsamt: aldrig mer Indien!

Ändå var jag tillbaka nästa år. Lockad av den nation som på kartan liksom hänger som en frestande druvklase under Himalayas grenverk, med tigerdjungel och befästa ökenstäder, med snöklädda berg, Goas palmkantade stränder, Keralas regnskog, hinduer, kristna, muslimer, buddister, miljontals gudar och ännu fler människor; ett land där varje by, varje gatukorsning ofta bjuder på storslagna upplevelser.

Det är nog med Indien som med kaffet. Tillvänjning krävs. Och när den väl är avklarad, sitter man fast.

Sålunda har jag gång på gång återvänt till Indien. Gått på mina nitar, fått dysenteri, skrikigt mig hes, blivit besegrad i bordtennis i en illa upplyst källare i Calcutta och av beväpnad polis i Patna krävd på svaret om min favoritfärg.

Men också bott bland valnötsmöblemang på en ljuvlig husbåt i Kashmir. Vandrat genom Himachal Pradeshs smultrondalgångar till en by vars invånare påstod sig vara ättlingar till Alexander den Store och ungefär såg ut som sådana. Sett tigrar glida ljudlöst genom Bandavgarhs djungel och upplevt monsunen från ett skönt tåg över Gangesslätten.

Allt glödande, starka intryck som fastnat i ben, märg och nervsystem.

Nu tillhör Indiens ljud och dofter mina närmsta vänner.

Jag kan längta efter den lite kvalmiga odören som möter på Delhis flygplats. Efter huskråkorna och majnastararna som börjar väsnas vid gryningen. Efter den pipiga filmmusiken och det fräsande svischandet från gatans gasolkök. Till och med efter de där envisa försäljarna och rikshaförarna vid Connaught Place.

Författaren Samuel Johnsson lär ha sagt att den som är trött på London, är trött på livet.

Jag säger hellre: när jag är trött på livet, finns alltid Indien. Närvarande och intensivt. Om än beroendeframkallade.

Mikael Persson

Mikael är journalist, författare och delägare i reportagebyrån Respress. Hemma är Växjö, Istanbul och byn Jyamrong i nepalesiska Himalaya. Den något udda trion av vistelseorter förklarar han själv med att barnvakten, någon gång på 1960-talets mitt, tog fel på Min Skattkammare och Times Världsatlas.