Bali bara bättre och bättre

För fyra år sedan hade jag bara vagt hört talas om Bali, och visste bara på ett ungefär var ön låg. Jag hade rest mer i Afrika än Asien och kunde Mombasa och Zanzibar bättre än Bali och Phuket.

Men efter min flytt till Jakarta har jag snabbt fått ändra inställning, eftersom Bali är en ständigt lockande oas för många i den här megastaden.

Frågan är dock hur snabbt jag kan lära känna en ö som har sex vulkaner, kratersjöar och nationalparker både på land och under havsytan; som har surfingstränder och korallrev och en unik autentisk kultur som är närvarande överallt – även mitt i turismen?

Svaret är att man inte lär känna Bali i en handvändning. Det tar tid.

Efter bara några månader på plats i Jakarta gick första resan till Sanur på Balis östkust, ett område vars bästa tid kanske redan var förbi. Hotellen var inte fullbelagda ens över julhelgen eftersom de var byggda för storskalig turism. Och då, 2005, hade antalet besökare minskat efter bomberna på södra Bali.

Vår familj hade ändå en härlig semester. Vi spenderade timmar i hotellets pooler, badade i havet och besökte en hutlös dyr elefantfarm. Vi shoppade en del, åt oftast riktigt god mat och gjorde en dagsutflykt till surfstränderna i söder. Vi åkte därifrån med en känsla av att ”ha gjort” Bali. Been there. Done that.

Men ack vad jag bedrog mig. Det var först när vi rest därifrån som vi förstod allt vi missat. Vänner och bekanta berättade om Seminyak eller Legian, som var rätt plats att bo på.

Vi hörde talas om Ku De Ta, restaurangen framför andra. Grannen slog fast att Legian beach var bäst för surfinglektioner och kollegan berättade att restaurang Zanzibar var den perfekta platsen för en pizza och en öl vid solnedgången. De berättade om vulkanerna, kratersjöarna och dykningen i norr och väster.

Så vad göra? Jo, jag började leta möjligheter att återvända. Kollade datumen för långhelgerna för att tidigt kunna boka billiga flygbiljetter och planerade noga de lediga dagarna för jul och nyår och fastemånadens slut Idul Fitri (storhelgen framför andra).

Turligt nog är inrikesbiljetter prisvärda här. Är man dessutom beredd att testa lågprisflygen kan biljetterna bli riktigt billiga.

Så jag återvände till en annan del av Bali, för att testa en annan strand och andra restauranger. Jag besökte risfälten och tog galet roliga men toksvåra surflektioner. Jag besteg vulkaner och besökte hinduiska tempel. Jag testade spa mitt i regnskogen. Jag hittade den löjligt billiga italienska restaurangen, Trattoria, som har bästa pizzan söder om ekvatorn.

Jag upptäckte den del av Legian beach som på eftermiddagens sena timmar fylls av badande indonesiska barn och unga män som spelar fotboll. Jag utforskade Ubuds sofistikerade kulturutbud och hamnade av misstag på gaystranden vid sidan av Seminyak. Och jag upptäckte naturligtvis de ständigt leende balineserna. Varje gång jag åkte därifrån var det med en känsla av att ha fler saker kvar att återvända till.

Så jag fortsätter att återvända så fort plånboken och almanackan tillåter. Jag gör fortfarande nya upptäckter; nya caféer, nya rev att snorkla på och öde lavastränder i norr. Om jag KAN Bali? Skulle inte tro det!

Bali är ön som ständigt förändras och utvecklas. Till stor förtret för somliga. Men för mig med en positiv känsla av att utvecklingen är välkommen eftersom turismen ändå aldrig kan tävla med den starka lokala hinduiska kulturen.

Till den som tvekar säger jag: ”Åk dit, nu”! Inte för att det kommer att försvinna eller bli alltför turistigt – utan för att det tar tid att lära känna Bali. Just därför är det lika bra att börja resa dit på en gång.

Men en sak är säker, nu kan jag i alla fall Bali bättre än Mombasa och Zanzibar. 

Eva Atterlöv Frisell 

Eva är journalist och kommunikatör bosatt i Indonesiens huvudstad Jakarta. Hon jobbar hårt på att besöka landets alla 17 000 öar men inser att hon oftast återkommer till en handfull av dem.