Att resa till ondskan

Det krävdes en resa. I Wien förlorade ondskan sin anonymitet. Blev mänsklig och därigenom på sätt och vis än mer otäck än tidigare.

Historien, den om stalinism och nazism, förlorar ofta kraft när den gömmer sig bland statistik och bokpärmar. Det blir något helt annat när man möter den på plats och stirrar in i dess ögon.

En solig, men kylslagen februaridag blev det så för egen del. Mest av en slump.

Jag var på väg genom den österrikiska huvudstaden till Kirche am Steinhoff. Långt bortom tunnelbanans slut, ute på det väldiga Otto Wagnersjukhusets område, stod helgedomen med guld och porslinsglans likt ett förkrympt Taj Mahal.

Arkitekten Otto Wagner hade vid 1900-talets början försett den med ett sådant tonläge att alla religioner skulle kunna känna sig hemma där.

Tanken var vacker. Och det var den jag ville uppleva när jag promenerade bland mentalsjukhusets paviljonger. Men i samma stund som jag skymtade Kirche am Steinhoffs skinande kupol, sögs blicken till en liten handskriven skylt mot utställningen om Der Krieg gegen die minderwertigen, kriget mot de mindre värda.

Bilderna som mötte i paviljong 5 föreställde barn. Regina M, 11 år, Rosa S, 6 år, Heinrich K, 3 år och en rad andra, unga, sorgsna ansikten som tittade mot mig från gulnade kort.

Det var barn som förmodligen skrattat när sommaren varit barfotavarm, som förmodligen gråtit om kvällen då rodnanden från brännässlor sved i skinnet. Barn som nu var döda och som varit så i drygt ett halvt århundrade.

Dåtidens nazistyre klassade Regina M, Rosa S och Heinrich K som mindre värda. De hade defekter och skulle bekämpas. Helst utrotas.

Tusentals av sjukhusets mentalpatienter skickades till Hartheims gaskamrar. Och barnen, de på den avdelning som kallades Spiegelgrund, utsattes för medicinska experiment. 789 av dem, som led av tuberkulos eller nervösa besvär, avlivades.

Hjärnorna stoppades i burk och etiketterades för att användas vid framtida forskning.

Jag hör berättelsen av Benjamin, museets alltiallo, som trots att han bara är i 20-årsåldern, bär på ofrivilliga rötter mot samma unkna tankegångar. Benjamins morföräldrar var övertygade nazister. Morfadern, som dog härom året, tjänstgjorde i SS.

Att förlåta dem var omöjligt för Benjamin, eftersom de aldrig tagit avstånd från idéerna. Ändå besökte han dem ibland. Särskilt när morföräldrarna krympt, blivit små och vithåriga. Mormodern pysslade ömt om honom, dukade fram kaffe och kakor och fin porslinsservis.

Stunderna var trevliga ända tills de gamla började klaga på att gatorna nuförtiden var så fulla av svarthåriga och handikappade, att man borde städa upp som man gjort på deras tid.

Det var Benjamins morföräldrar som sa så.

Jag hör honom sucka, samtidigt som Kirche am Steinhoff kastar gyllene skuggor över det sjukhus som i nazisternas regi producerade död och lidande.

Mikael Persson

Mikael är journalist, författare och delägare i reportagebyrån Respress. Hemma är Växjö, Istanbul och byn Jyamrong i nepalesiska Himalaya. Den något udda trion av vistelseorter förklarar han själv med att barnvakten, någon gång på 1960-talets mitt, tog fel på Min Skattkammare och Times Världsatlas.

Fler platser som gör historien begriplig

Auschwitz-Birkenau, i polska Oswieçim, och lätt att nå med tåg från exempelvis Krakow och Katowice. Koncentrationsläger. Andra världskrigets dödsfabriker och otäcka Colosseum över mänsklig ondska.

KGB-museet i Vilnius. Ondskan kan ta sig olika former. Att få den serverad genom hörlurar i en tyst källare blir en kuslig, men samtidigt stark upplevelse. Byggnad i den litauiska huvudstaden som använts av både Gestapo och KGB för att plåga och förnedra en liten europeisk nation under fientlig flagg.

The Museum of Genocide Victims, Gedimino 40/Auku gatve 2a.

Ockupationsmuseet i Riga. Rigas kanske mest sevärda museum för ner landets mörka år på hudnära nivå. Naziockupation. Stalintidens bisarra förföljelser. Modell av fångbarack och tidningsurklipp som påminner om den skamliga baltutlämningen från Sverige.

Latvijas ockupacijas muzejs,  Strelnieku laukums 1.

Ockupationsmuseet i Tallinn. Våldtäkten på en nation, tvärs över havet från Stockholm sett. Så funkade förtrycket i vardagen. Livet bakom järnridån och de mörkaste åren i Estlands historia.

Okupatsiooni muuseum, Tallinn, Toompea 8