När vi gick ner för landning på Keflavik International Airport under torsdagseftermiddagen såg jag den breda, mörka rökpelaren från Eyjafjallajökull skymta mellan skira, ljusa molnstrimmor.
Jag var rädd att planet skulle göra en volt, när alla passagerare samtidigt rusade till planets vänstra sida för att få sig en skymt.
Men vi landade väl, och tog vägen till Blå lagunen från flygplatsen. Helt rätt ställe att möta Island på, i rykande hett välgörande turkosblått vatten rikt på alger och kiseloxid – även känt under namnet silica och för sin goda inverkan på hår, hud och naglar.
När huden hunnit bli rynkig efter lång undervattensvistelse avrundade
jag flytande med massage i en avskiljd hörna av lagunen. På en flytande
madrass, under varm filt, blir man viktlös och alla ljus från
omgivningen dränks. Avkopplingen är absolut. Jag svävade som på moln
därifrån och satt sedan förstummad i bussen mot Reyjkjavik och spanade
ut över magiskt månliknande lavalandskap.
Efter den senaste månadens vulkanuppbåd är det lätt att få
intrycket att Island står förlamat.
Att det regnar aska över hela ön och folk flyr. Så är definitivt inte
fallet. Bara ett par hundra människor av över 300 000 totalt på
Island berörs av utbrottet, och de allra flesta märker inte alls av
det.
Men tilltänkta turister låter sig avskräckas av bilden som
förmedlas genom media. Dóra Magnusdóttir från Visit Reykjavik berättade
under en middag ikväll att upp till 30 procent av sommarens bokningar
har annullerats efter vulkanutbrottet, trots att detta egentligen inte
förändrar något (såvida askmolnet inte vänder vindriktning och sätter
käppar i flyghjulen) för den som besöker Island.
Tvärtom, så utgör nu Eyjafjallajökull en helt ny turistattraktion, för
de som vågar sig nära.
Idag ska jag sälla mig till den närgånga skaran. Nu på
förmiddagen träffar vi Rikke Pedersen, chef for Nordisk Vulkanologisk
Center här i Reykjavik, för att vara ordentligt förberedda inför turen
mot Eyjafjallajökull senare under eftermiddagen.
Fortsättning följer.
