På kryssning från Longyearbyen

Storslagna Svalbard

Vi packar ner långkalsonger, kikare, kamera och barn och åker på ett storslaget äventyr bland isberg och isbjörnar. En expedition i Svalbard blir ett minne för livet.

“Goooodmorning folks! Vi skulle vilja informera alla passagerare att en isbjörn just siktats på styrbords sida.”

Klockan är strax före sju på morgonen och den hurtiga rösten i högtalaren gör oss fullständigt klarvakna. Vi kastar på oss kläderna, rafsar åt oss kameror och kikare, rusar ut ur hytten och upp till utkiksdäcket.

Det är den första isbjörnen och för många passagerare blir detta resans absoluta höjdpunkt. När vi står där och betraktar den ensamma hannen vid strandlinjen som lunkande håller avståndet till oss, är det svårt att inte tänka på hur fullständigt unik denna naturupplevelse egentligen är.

Flyg till Longyearbyen

Jag och min djurtokiga 11-åring Mathilda har tagit oss så långt norrut det överhuvudtaget går att flyga i Norden, till Longyearbyen på Svalbard. Vi är här för djuren och naturen och har därför valt att kliva på en fyradagars expedition till norra Svalbard.

Det mesta på Svalbard handlar numera om naturupplevelser av olika slag. Det som en gång började som ett eldorado för valfångst och pälsjakt blev i början på 1900-talet istället ett eldorado för gruvdrift. Idag är de flesta av de gamla näringarna nedlagda.

Istället är det den unika möjligheten att uppleva den orörda arktiska vildmarken och dess djurliv som lockar besökare. Tack vare Golfströmmen fryser inte havet utanför södra och västra Svalbard. Sommartid då packisen drar sig tillbaka kan man dessutom, om isförhållandena tillåter, segla runt hela ögruppen.

Ett ryskt ”gruv-Mordor”

Första expeditionsdagen vid lunchtid stävar vi västerut från Longyearbyen. Den stora Isfjorden omger oss på båda sidor med sina otaliga glaciärer. Vi är på väg till vårt första stopp, den ryska gruvstaden Barentsburg, ett slags anakronistiskt gruv-Mordor någonstans i utkanten av utkanten av världen.

Verksamheten startade 1932 och har ännu inte gått med vinst. Det känns bortglömt och lite som Ryssland under Sovjettiden. Skorstenarna spyr ut sitt svarta gift, det är rostigt, smutsigt och slitet, fortfarande med en Leninbyst mitt i samhället.

Guiden förklarar läget:
– Det bor i dag 500 personer i Barentsburg. De flesta är män, men vi är 150 kvinnor och 16 barn. Och så bor här 150 grisar.

Efter rundvandringen hastar vi runt mellan sevärdheterna: badhuset, museet, posten, och en folkloreshow.

Isbjörnar och vikvalar

Morgonen därpå är vi i en helt annan värld. Vi har under natten seglat runt det nordvästligaste hörnet på Svalbard och nu tagit oss till Liefdefjorden där vi ska göra ett par landstigningar.

Liefdefjorden är full av liv. Förutom isbjörnar ser vi även flera vikvalar under dagen.

Vi kliver i gummibåtarna, så kallade zodiaks, i grupper om tio. Vårt fartyg, MS Expedition, har fyra zodiaks som kör i skytteltrafik.

Vår norska guide Elise förklarar vikten av att hålla ihop:
– Isbjörnarna är hungriga så här års. Det första vi ska göra om vi ser en isbjörn som närmar sig är att samlas runt mig i en klunga, göra oss stora och väsnas, säger hon.

”Bara skjutit två gånger”

Om inte det fungerar tar Elise till signalraketerna. Den sista utvägen heter Ruger, kaliber 303.

– Vi har bara behövt skjuta anfallande björnar två gånger, säger Elise uppmuntrande.
Mathilda lyssnar fascinerat på. Jag tänker att om de nu skjutit två gånger – hur många gånger har de då tvingats bilda klunga?

Isbjörnarnas närvaro höjer helt klart pulsen och även upplevelsen. Det här är ingen djurpark. Det här är på riktigt.

Ovanligt välkyld champagne

På kvällen seglar vi rakt norrut för att passera den 80:e breddgraden. Expeditionen innan vår lyckades inte ta sig upp så långt på grund av all drivis. Men vi har tur.

Traditionsenligt skålar hela fartyget i champagne. En mer välkyld skumpa har jag nog aldrig druckit. Vinden är isande kall och det enda som finns mellan oss och Nordpolen är nu en massa is. Och en valrosskoloni.

Ett hundratal valrossar visar upp sig för oss på den lilla sandön Moffen.

Att vara på en expedition i Arktis skiljer sig en hel del från kryssningar i varmare vatten. Ingen macarena på akterdäck, inga drinkbord. Istället väcks vi morgonen därpå åter av den hurtige stewarden.

Nykalvad is fyller fjorden

Vi har kommit fram till Liliehööksglaciären, ett enastående iskomplex på nordvästligaste Svalbard. Åtta kilometer bred, 50 meter hög. Nykalvad is fyller fjorden och de timmar vi spenderar här blir några av de bästa under hela resan.

Vi fyller gummibåtarna och tar oss närmare den väldiga isväggen. Dess ständigt mullrande och knakande påminner om åska. I vattnet ligger fullt med is som med små sprättande ljud släpper ut luft som varit instängd i tusentals år.

Jag plockar upp en rejäl bit is till Mathildas läsk. Kanske delar hon med sig av en bit även till mig ikväll.

Lite glaciärbonding så där mellan far och dotter.

Steven Ekholm/Respress
Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den