"Ungefär som ön i Lost"

Samothrake – ett
okänt grekiskt paradis

Okänd. Bortglömd. Och fenomenalt vacker. Grekiska Samothrake vid Egeiska havets nordligaste böj möter som ett berg stiget direkt ur vågorna. Högt, prunkande grönt och dramatiskt med en krans av moln runt dess översta topp.

Samothrake är ett fenomen, en känsla. Ja, till och med en dikt av Gunnar Ekelöf. Och något som kräver lite grundligare förklaring.

Två timmars färjefärd ut från Trakiens kust, närmare bestämt Alexandroupolis hamn i nordöstligaste Grekland, möter den 1 600 meter höga ön så fåfäng att den inte tål några jämförelser.

Dess tysta huvudstad Chora regerar över Samothrakes två distinkta klimatzoner: nordsidans skimrande täcke av sötkastanj och månghundraåriga ekskogar, och så, på andra sidan månberget Fengari, söderns torra motsats där rödryggade gräshoppor fladdrar iväg bland grå stenhus och knotiga olivträd.

Ritualer och techno

I alla tider tycks folk ha rest hit med hopp om pånyttfödelse.

Under antiken till det väldiga tempelkomplexet Sanctuary of the Great Gods mysterieritualer.

Vid millennieskiftet till en technofestival som lockade deltagare från hela Europa.

Idag för att ön är så olik andra grekiska öar. Bortglömd av charter och massturism. Ja, de flesta, förutom grekiska hippies och folk som lockas av den spektakulära naturen.

"Ungefär som Lost"

På färjan träffar jag Marina från Aten som gjort resan förr. Hon påstår att Samothrake är ungefär som ön i filmen Lost. En säregen plats där besökarna tvingas lära känna sitt inre.
– Antingen stressar du av och anpassar dig till den saktfärdiga rytmen, eller så bryter du ihop av rastlöshet, säger Marina.

Samothrake möter i skymningen. Två obeslutsamma huvudgator drar genom hamnstaden Kamariotissa. Där kliver jag på en buss som långt efter utsatt avgångstid plötsligt vaknar till liv och motvilligt börjar dra sig längs kusten inför stjärnfall och en ropande uggla.

Öns största semesterort, den lilla byn Therma, ligger strax innanför nordkusten. Liksom gömd på en sluttning där löv och grenar snor ihop ett så tätt, grönt tak att det dröjer till tröskeln av det första huset, innan jag förstår att bussen verkligen släppt av mig på rätt plats, och att byn till och med är hyfsat stor, med bageri, snabbköp och souvlakihak.

Bada i naturliga pooler

Hyr ett rum av en man som heter Kostas. Somnar fort. Då jag vaknar och beslutar mig för att vandra mot öns vattenfall, fyller lavendel, rosmarin och en massa örter vars namn jag inte känner till, luften med friska, starka dofter.

Samothrake har fina stränder. Men ön är framförallt berömd för sina vathres, bergens rusande floder och bäckar fångade i naturliga pooler, där man kan simma eller dåsa bort långa, heta sommardagar under lövträdens skugga.

Inte långt från Therma finns Gira Vatera, som ligger dolt bland skogsklädda klippor. Här möter jag Adam och Eva. Åtminstone känns det så. Adam heter egentligen något annat, men kallar sig för Zac och liknar Che Guevara en smula; fast med inget annat på kroppen än flera varv smycken och läderremmar. Detsamma gäller Eva och hennes väninnor, som bryter förtrollningen genom att fråga om jag är civilklädd polis, eftersom jag har badbyxor på mig.

Fridstörare eller väktare?

Polisen har varit där under dagen. Gjort razzia. Letat efter droger. Och spanat efter folk som campat vilt ute i skogen.

Grekland saknar allemansrätt. Och Zac påstår sig frukta böter på 100-150 euro om polisen kommer på dem.

Många av Samothrakes bofasta ser de unga gästerna från Thessaloniki och Aten som knarkande fridstörare, som skrämmer bort turister och investeringar.  Zac kallar sig själv för en väktare som skyddar öns unika natur och raserar böndernas försök att leda vattnet från fall till fält.

Vackert och behagligt är i alla fall Samothrake. Ön fångar mig och håller mig kvar långt längre än vad jag tänkt mig.
Jag vandrar ofta till havet för att bada vid klapperstensstränderna. Ibland traskar jag landsvägen till floden Fonias mullrande vattenfall för att simma i en djup pool under branta klippor. Då och då hämtar jag kraft från Thermas heta källor fångade i ett litet badhus i byns utkant.

Mezedhes och rövarhistorier

Kvällarna är tysta och mjuka. Öl, musik och mezedhes, grekiska smårätter, serveras i Therma under en väldig platan. Lyssnar till rembetikamusik. Hör rövarhistorier. Om en grekisk uppfinnare som påstås ha konstruerat en motor som drivs av vatten. Om en hemflyttad grek som suttit i fängelse i Sverige efter att ha drivit en svartklubb på Drottninggatan i Stockholm.

Från skogen ljuder dvärguvar från tre väderstreck. Syrsor och cikador spelar. Och det känns som om jag sitter på kanten till en tjock djungel.

Det krävs en båt för att jag ska komma loss. Färden från hamnen nedanför Therma går puttrande förbi en kust där branta berg störtar rakt ner i havet.

Vi passerar Makrivrahosnäset och sandstranden vid Pahia Ammos. Så slår båten ankar. Platsen heter Vatos och stranden bär Greklands färger: blått och vitt inför berg som öppnar upp en snäv kanjon. Följer ett grekiskt sällskap in mot lodräta väggar som stöter ifrån sig solen.

Mot Samothrakes innandöme

Snart fylls sänkan med vatten. Skuttandet från sten till sten får mig att tänka på min barndom. Så blir det för djupt. Vi fortsätter framåt med simtag mot djupet av Samothrakes innandöme.

Till slut når vi vattenfallet.

Inget Niagara precis. Men dubbelt så högt som den unga grekiska som satt sig uppe på den fräsande avsatsen och sitter där som någon slags Afrodite bland skummande vatten och spejar ut mot Samothrake.

Ön som känns friskare och starkare än någon annan grekisk ö.

TEXT & FOTO (om inte annat anges)

Mikael Persson/Respress

Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den