Kort resa till en annan värld

Naturligt sköna Norge

Höga fjäll, djupa fjordar, världsarv och charmigt stadsliv. Norges västkust är nära, men känns ändå som en helt annan värld.

Edward Grieg, kompositören som skapade musiken till Peer Gynt, föddes och växte upp i Bergen.

Hans musik sägs ha inspirerats av fjordarna, fjällen och de stora vidderna, och när man står uppe på Flöjen, ett av de sju fjäll som omger Norges näst största stad, förstår man varför.

Utsikten härifrån är underbar, det är nästan så man hör Griegs Morgonstund tona fram ur ljudet av den svaga vind som drar fram.

Hav och fjäll

I horisonten skymtar de väldiga arealer som Atlantens mörkblå vatten utgör. Lite närmare ligger öarna där de många, typiskt norska, vita husen bildar lapptäcken omgivna av den mörkgröna skogen.

Åt det andra hållet tornar fjällen upp sig mot de tunna slöjmolnen och nere i dalgången breder stadsbebyggelsen ut sig.

– Det är fantastiskt med skogen och bergen, och med skeppen som seglar in och ut i hamnen, ja det är verkligen vackert här uppe, säger Ellen Morris från USA.

Bryggen i Bergen

Hon är en av de många turister som lockats av Bergens vackra läge, möjligheterna till friluftsliv och kanske även Bryggen, de färgglada byggnaderna i hamnen som byggdes av de tyska handelsmännen i Hansan i början av 1700-talet och som varit ett världsarv sedan 1979.

I dag är Bryggen är en turistattraktion i sig med en rad restauranger och uteserveringar. 

Men det är inte bara i och runt Bergen det slösas med storslagna naturupplevelser. Faktum är att Grieg hade kunnat växa upp nästan var som helst på den norska västkusten och ändå fått samma inspiration.

På smala vägar

Jag ska resa med buss de 22 milen mellan västkustens två största städer, Bergen och Stavanger. Det är en väg som går över ett landskap uppskuret av mängder av vikar och två stora fjordar; Hardangerfjorden och Boknafjorden.

Längs vägen väntar både färjeturer och ett antal djupa tunnlar och långa estetiskt tilltalande broar.

När bussen susar fram på de smala, slingriga vägarna trycker jag näsan mot rutan och betraktar utsikten: fjällen som skönjas långt bort på den ena sidan och skärgårdslandskapet, med sin blandning av stora och små öar, på den andra.

Vackert på Stord

Första färjeturen går från fastlandet till Stord, en ö som ligger ganska precis mitt emellan Bergen och Stavanger, och som kanske är mest känd för att oljeplattformarna ute i Nordsjön byggs där.

På Stord träffar jag min vän Mari Idsöe som är uppvuxen i öns största samhälle Leirvik. Hon gillar sin ö.

– Precis som resten av västkusten är det fantastiskt vackert på Stord. Ön har ett väldigt omväxlande landskap med kust, fjordar, skog, jordbrukslandskap och fjäll och därför brukar det kallas för Norge i miniatyr, säger hon.

Stillhet och vild natur

Vi lämnar Leirvik bakom oss och tar sikte mot öns kuperade inre. Bara tio minuter med bil och en dryg timmes vandring senare är vi uppe i höglänt terräng där träden ersatts av låga, vindpinade buskar.

Jag förvånas över landskapet – höga, kala berg, myrar och fjällsjöar, det känns som om jag befinner mig långt uppe i fjällvärlden på fastlandet, och inte på en liten ö.

Det är tyst omkring oss. Sånär som några fjällvandrare vi anar långt uppe på en bergstopp är vi ensamma. Stillheten stärker känslan av vild natur.

Regn är vanligt

Samtidigt som vi vandrar fram genom fjällandskapet, tar ett kort stopp för att fylla på vattenflaskorna med rent klart vatten från en bäck och njuter av lugnet, så kämpar solen förtvivlat för att tränga igenom molnen som växer sig allt tätare och mörkare.

Till slut får den ge upp och just när vi kommit in i vår lilla övernattningsstuga börjar det vräka ner.

Mari rycker vant på axlarna. Regn är inte något man ska förvånas över när man är på Norges västkust, området tillhör ett av de mest nederbördsrika i Europa.

Vi lagar kvällsmat på den lilla vedspisen. Utanför fönstren ser vi hur regndropparna slår som trumvirvlar mot vattenytan på den lilla tjärnen. I stearinljusens sken äter vi sedan vår middag.

Mot Predikstolen

Bussresan fortsätter några dagar senare ner mot Stavanger där vi efter ett kort stopp tar en färja och sedan ytterligare en buss. Målet är Preikestolhytta, här börjar vandringsleden upp mot det som är Stavangerområdets absoluta signum; Predikstolen, den väldiga klippan i Lysefjorden.

Eftermiddagen är sen så vi bestämmer oss för att starta färden mot Predikstolen med en gång.

Efter ungefär två timmar vandring får vi syn på den välkända siluetten av den väldiga klippan som sticker ut över Lysefjordens vatten. Vägen dit upp har varit brant och på sina ställen riktigt svårklättrad, men väl uppe är besväret glömt.

”Det slår allt”

Utsikten över de snöklädda fjällen och den mäktiga fjorden slår det mesta. Eller, det slår allt.

Jag kryper fram till kanten, det kittlar ordentligt i magen när jag kikar ut över kanten och ner mot fjordens vatten 604 meter under mig.

Bredvid mig ligger Christian Buchheit från Belgien.
– Det här är en av de mest spektakulära platserna jag varit på och jag har ändå rest över hela världen, säger han.

Jag håller med.

TEXT & FOTO
Anders Königsson/Respress
Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den