I Istanbul möts alla världar

”Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två”, myntade Ruyard Kipling. Fast han hade nog trots allt fel. För i Istanbul sker just det mötet på alla tänkbara nivåer.

Jättestaden, med 15 miljoner invånare, står med ena benet i Europa och det andra i Asien. Tvärs genom stan flyter Bosporen.

Sundet klyver den gamla imperiestaden i två hälfter, men binder samtidigt samman Svarta havet med Marmarasjön och i förlängningen Medelhavet.

All världens motpoler tycks samlade här i Turkiets största stad.

Olikheter accepterar varandra

Framtid möter förflutet. Modernt ålderdomligt. Kristendom islam. Dessutom i en mosaik som trots etniska, religiösa och sociala spänningar ändå håller ihop.

Precis som om olikheterna tyst accepterat varandra. För kring ottomanernas välvda moskétak och gränder som ekar av årtusenden, cirklar också det moderna och expansiva Istanbul.

Allt som oftast byter stan om från nötta fattigkvarter där fundamentalism dominerar och kvinnorna går klädda helt i svart, till gator där nätterna exploderar under tung klubbmusik och dagarna fördrivs med exklusiv shopping.

Vänlighet, mångfald och skönhet

Ytterligheterna finns här. Liksom ett antal kvaliteter som ständigt får mig att längta hit.

Vänligheten. Främlingar som utan annan anledning än ren gästfrihet bjuder på te eller cigaretter över en kort pratstund. Dynamiken. Känslan av att historien växer fram här och nu och titt som tätt byter riktning.

Mångfalden. Världen i en stad. Kyrkor, moskéer och synagogor i ett möte där Balkan krockar med Orienten.

Skönheten. Reliefen av väldiga moskétak och minareter som reser sig ovanför Bosporens överfulla passagerarbåtar. Höjderna ovanför Gyllene Hornet, de runda kullarna med bysantinsk stadsmur, grekiskt läroverk, små smala gränder där det hängs tvätt tvärs över gatan, en mer än tusenårig årig akvedukt, verkstäder, gatumarknader och kryddbasar.

Alla årstider på en gång, huller om buller.

Byggdes för att styra världen

Att en jättestad vuxit fram i denna korsbefruktning av hav och kontinenter är knappast överraskande. Folk har bott här i årtusenden. Men det var först Konstantin den store som fick en stad värd namnet att ta form. När romarriket år 395 sprack i två hälfter lät han flytta sitt säte hit.

Och liksom Rom byggdes Konstantinopel inte bara på sju kullar utanför också för att styra hela världen.

Det bysantinska väldet både utvecklades och avvecklades här. Vid 1400-talets mitt, efter årtionden av utmattande strider, lyckades de turkiska ottomanerna till slut bryta sig igenom Konstantinopels stadsmurar. Då byttes kejsare mot sultan och kristendom mot islam och stan försågs med jättelika moskéer.

HC Anderson: "Som i en saga"

Från Topkapipalatset styrdes ett imperium som tidvis sträckte sig från Tigris och Nilen till utkanten av Wien. Istanbuls sultaner omgav sig med häpnadsväckande lyx.

Innanför palatsmurarna fanns en stad i staden med karamellmakare, trädgårdsmästare och springbrunnar. Här fanns också ett harem med eunucker, förgyllda sängar och hundratals konkubiner.

HC Anderson lär inför stan vid Bosporen ha yttrat att han tyckte sig kliva rakt in i en av sina egna sagor. Den känslan finns fortfarande. Det förflutna dyker upp lite varstans, ofta överraskande och långt ifrån alltid i förväntade former.

Hagia Sofia imponerar

I stans äldsta delar, på den udde kring vilken de tre vattnen Bosporen, Marmarasjön och Gyllene Hornet sammanstrålar, reser sig Hagia Sofia tegelröd och väldig. Tid och mått svindlar.

Färdigställd år 537, alltså tusen år före Gustav Vasa. Länge och väl inte bara världens största kyrka utan också klotets största takförsedda byggnad. I detta universum av rymd och marmor finns på övervåningen en liten obetydlig detalj. Runor från vikingar på besök i Miklagård.

Klotter från någon som förmodligen befann sig i tjänst hos kejsaren och fann mässan dryg och tråkig.

Till sultanens Istanbul tog sig folk från i princip hela världen. Äventyrare, affärsmän, hantverkare och diplomater.

”En kvarts europakarta”

Stadsdelen Beyoglu, vars hus hänger som vattendroppar på de branta sluttningarna ovanför Gyllene Hornet, rymde en kvarts europakarta.

Tidvis fanns här en genuesisk och venetiansk handelskoloni. Grekiska värdshus serverade mat och vin. Armeniska köpmän bedrev handel.

Britterna hade till och med ett eget fängelse. Sex av områdets sju postkontor stod under utländsk förvaltning och fram till 190-talets början gällde såväl den julianska som den gregorianska almanackan.

Sedan dess har såväl Istanbul som Beyoglu ändrat karaktär. På resterna av det söndervittrande sultanatet grundade Atatürk den turkiska republiken.

Blev mer turkisk

Huvudstaden flyttades till Ankara. Och Istanbul blev, hur motsägelsefullt det än kan låta, inte bara större, utan mer turkisk och mindre internationell. Cypernkris och högljudd nationalism tunnade tillsammans ut stans etniska mångfald.

I de kvarter som dominerats av greker, armenier och judar fylldes husen av Anatoliens enkla landsbygdsmänniskor.

I dag existerar det gamla kosmopolitiska Istanbul mest som ett skal. Hotel Pera Palace som byggdes åt Orientexpressens resenärer och som haft både Greta Garbo, Agatha Christie och Mata Hari som gäster.

Stökiga små restauranger

Affärsgatan Gran Rue de Pera som under dagens namn Istiklal ännu kantas av förnäma butiker och Inci där man på stående fot och med armbågarna stödda mot en mahognyfärgad konditorsdisk kan äta hemlagad choklad.

Och så alla meyhanen, de stökiga och rökiga smårestaurangerna som ligger bakom fiskmarknaden vid Galatasaray.

Ljumma kvällar fylls gränderna av sällskap. Rakiflaskor och mezes dukas fram. Hela bord fylls av smårätter, fet getost, valnötter, bläckfiskringar och sydostanatolisk tomat och pepparröra.

På sätt och vis bär just dessa värdshus, till exempel Imroz och Refik, fortfarande upp det mångkulturella Istanbul. Åtminstone när det gäller mat och dryck.

TEXT&FOTO (om inte annat anges)

Mikael Persson/Respress
Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den