”Ceaucescu gav fingret åt väst”

Bukarest – diktatorns stad

Boulevard Uniiri är längre än Champs Élyssés och Folkets palats större än Pentagon. Nicolae Ceaucescus storhetsvansinne märks överallt i den stad som en gång var känd som Österns Paris. I dag är Bukarest en av Europas minst besökta huvudstäder.

Solen glittrar i fontänen. Motorer vrålar när ett rödljus slår om. En polis visslar på ett par som springer över gatan och trotsar den snabbt accelererande trafiken.

En brunbränd romsk tjej säljer blommor till förbipasserande. På trottoaren sitter en tant med oseende ögon och tigger.

Vi befinner oss i centrala Bukarest. Här, i Rumäniens brokiga huvudstad, är Nicolae Ceaucescu inte ett populärt namn. Ändå är den forne diktatorn ständigt närvarande. Det Bukarest han tog över 1965 var en spillra av sitt forna jag.

Diktatorn rev och byggde

"Österns Paris" var sargat av två världskrig. En jordbävning 1977 ödelade staden ytterligare. Diktatorn rev ännu mer, och byggde nytt efter egen smak.

Därför syns Ceaucescus hand överallt: i bostadshusen, på gatorna och  torgen, nere i tunnelbanan. Och förstås: i stadens största turistattraktion, People's Parliament eller Folkets palats, även känt som världens näst största byggnad.

- Idag är det många som beundrar vad Ceaucescu byggde, säger Ioanna.

Hon är en ung Bukarestbo som jag träffar på en fest i centrala Bukarest. Nästa dag ska jag se palatset. Jag nämner det försiktigt, för diktatorns namn är fortfarande känsligt.

Högt pris för dagens sevärdheter

Tjugo år har gått sedan han avrättades men såren har inte läkt.

Ioanna förklarar tålmodigt:
- Min farmor hade ett hus här i Bukarest. Det stod i vägen för Ceaucescus byggplaner. Huset revs och min farmor förlorade sitt hem.

Någon kompensation utgick inte. Istället fick Ioannas farmor en hyreslägenhet i de nya, grå jättehus som diktatorn smällde upp.

- Det är många som fascineras av arkitekturen idag, av vad Ceaucescu byggde, säger Ioannas vän Iuliana. Men våra föräldrar, och våra far- och morföräldrar, de har betalat ett högt pris för det vi ser idag. Ett alltför högt pris.

Arkitekturen – ett finger åt väst

Dessa ord ekar i bakhuvudet när jag nästa dag promenerar längs Boulevard Uniiri, den långa allé som leder fram till jättebygget.

Lövträd blandas med tunga granar och skuggar delar av gångvägen. I maj är det svenskt sommarväder i Bukarest. Solen bränner hett, i skuggan svalkar vinden.

Ceaucescu var noga med detaljerna. Läser man på finner man att boulevarden är något bredare och en kilometer längre än Champs Élyssés i Paris. Det är ingen slump. Nicolae Ceaucescu gav fingret åt väst när han byggde sin huvudstad.

Han lät uppföra en egen Triumfbåge. Han skapade en längre boulevard. Han byggde oräkneliga bostadshus som alla ritades med samma gråa, massiva arkitektur. Och så kronan på verket: Palatset. Två procent större än Keopspyramiden. Den enda byggnad som har större yta är Pentagon.

Magnifikt och makabert

Framme vid palatset väntar Mihaela, guide för den turisttur jag bokat in mig på. Hon studsar upp för vita marmortrappor och över vita marmorgolv. Ovanför våra hjässor syns stukaturer på ett vitt marmortak, som hålls uppe av stora marmorpelare.

Det gick åt en miljon kubikmeter marmor för att bygga Folkets palats i Bukarest. Det är lätt att förstå varför; allt blänker marmorvitt. Dessutom användes 3 000 ton kristall för att göra 2 800 lampor och kandelabrar. De vävda mattorna, ibland stora som en halv fotbollsplan, täcker totalt 220 000 kvadratmeter.

Palatset är både magnifikt och makabert. Det rumänska folket svalt för att det skulle byggas. 25 000 människor jobbade i treskift, 24 timmar om dygnet. 700 arkitekter var inblandade. Allt material hämtades från olika delar av landet. Samtidigt saknades bröd och mjölk i butikerna.

”Hello Budapest”

På vår guidade tur frågar en engelsman om det går att sätta en prislapp på palatset. Vad kostade dessa 6 600 kvadratmeter elegans?

Det finns ingen prislapp, svarar vår guide Mihaela.
- Ceaucescu beställde det han ville ha, han betalade inte för materialet. Därför vet ingen vad det kostade.

I en timme vandrar vi från marmorsal till marmorsal. Vi ser röda mattor. Gröna mattor. Rosa mattor. En kristallkrona som är två ton tung. En konferenssal i ek där en stol saknas: Ceaucescu avrättades innan hans stol blev klar. Den skulle ha tillverkats i silver och guld.

Vi får också gå ut på balkongen, som är mest känd för att Michael Jackson en gång stod där och glatt utropade "Hello Budapest!".

Efter en timme meddelar Mihaela att turen är slut.
- Nu har ni sett en procent av palatset.

"En häftig stad"

Tillbaka ute på boulevarden tar jag sällskap med Stefan. Han är svensk tågluffare och tycker att Bukarest är en häftig stad.
- Den blir mer och mer intressant ju mer man ser. Bara en sån sak som det här palatset – det är ju helt galet.

Vi går tillbaka till fontänen där dagen började. Unionstorget med sin park, sin fontän och den hårda trafiken är stadens hjärta. Ett stenkast därifrån ligger en gömd kulturskatt. Bukarests eget Vatikanen, har det kallats. Fast det är mindre, mycket mindre.

Ceaucescu rev en hel del kyrkor under sina år vid makten. De som finns kvar är små och gömda på bakgator.

Mässa i Patriarkens katedral

Men inte Patriarkens katedral, som stått mitt i staden sedan 1650-talet. Detta är högsätet för den ortodoxa rumänska kyrkan. Vi strosar längs en kullerstensgata upp för en backe och smiter in i katedralen.

Vi har klivit rakt in i en gudstjänst. Prästen mässar med ljus stämma. Altarväggen med sina ikoner är gjord av tjockt, sirligt guld. Målningar i dova färger pryder övriga väggar och tak, upplysta av helgonens guldfärgade glorior. Församlingen står vänd mot en helgonbild på väggen.

En liten gumma i brun vadmalskjol knäböjer. "Halleluja, halleluja" mässar prästen. Han lyfter upp framstycket på sin guldbroderade rock och några ur församlingen tränger sig in under den.

Imponerar mer än Budapest

Efter välsignelsen rör sig de flesta mot utgången. Så även jag och Stefan.
- Bukarest är en stad av kontraster, konstaterar min nyfunne vän.

Dagen innan kom han hit med tåget från grannlandet Ungern. Kvällen tillbringade han i Bukarests gamla delar, Lipscani, där gränderna är fulla av uteserveringar och klubbar.

- Jag var inte så imponerad av Budapest. Det var som en vanlig storstad. Men Bukarest däremot – den här staden är verkligen unik.

TEXT & FOTO
Lisa Bjerre
Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den