Läste du DN i söndags? Inte? Du missade Anders Forsströms reportage om Kairo.
Rappt, välskrivet och befriande fritt från klyschor. Däremot gav reportaget svår längtan till en bullrande, myllrande, luktande, spännande storstad. En plats där livet inte tar paus, där nya upplevelser ständigt finns att få.
Jag älskar verkligen naturen. Att stå utvadad på forsnacken i en
lappälv med flugspö i hand, vandra genom mäktig grön storskog eller bli
bergtagen bland snöpudrade tinnar och toppar. Naturen är självfallet helt underbar.
Men om någon tvingade mig att välja mellan natur och stad, verkligen ställde saken på sin spets ... då säger jag stad. Varför jag tycker så
visste jag inte innan jag läste Anders Forsströms text. Nu finns det formulerat:
"Väl ute på en av de centrala huvudgatorna, Sharia Talaat harb,
börjar stadens människor, vänligheten, myllret – det verkliga liksom
det historiska inta oss. Vad är det med städer?
Jag minns att frågan en gång ställdes till dåvarande professorn på
Konstfack, Marie Louise Ekman. Hon skulle välja mellan stad och natur.
Tveklöst svarar hon: ”Staden. I naturen finns inget att tillägga. Visst
man kan lägga till ett vattenfall, men naturen är färdig.”
Det var som om naturen var omänsklig till skillnad från staden, som
aldrig blir färdig.
Och Kairo är mer stad än andra. All mänsklighet
verkar dessutom redan kommit hit. Romarna, Jesus och Maria, kopter,
profeter, araber, Damaskus umayader, Bagdads abbasider, Nordafrikas
fatimider, seljukernas ledare Salah ad-Din och därefter mamluker,
turkar, Napoleon, britterna och nu hemstad för närmare 20 miljoner
egyptier. Alla har erövrat naturen och ofta byggt något vackert ovanpå
blommorna."
Precis så.
(Foto: Flickr/future15pic)
