När man flyger med så många olika bolag på kort tid som jag har gjort, flyter upplevelserna och minnena ihop.
Det gäller för övrigt med städer också (jag trodde att jag var i Singapore när jag bad om en turistkarta i Sydney, till exempel).
Och flygplan ser ju väldigt lika ut invändigt, med några undantag. Air Asia X stack ut tack vare de svarta läderstolarna, stora lcd-skärmarna och den skinande nya inredningen. JetStar gick i orange, på något vis. Har jag för mig.
Aer Lingus som jag nyss flög var ett skolexempel i varumärkesprofilering. Inte snyggt, men övertydligt.
Stolarna var gröna, flygvärdinnorna gröna, loggan är en treklöver - grön, vad annars - och säkerhetsfilmen spelade Enya som soundtrack.
Det kunde inte bli mer Irland om det så bodde en leprechaun
i varje stolsficka. Vet vem, det kanske fanns sådana i stolarna i
business? Med tanke på att en uppgradering kostade svindlande 600
dollar måste de kunna bjuda på något alldeles extra där framme.
Söv mig och släpa mig ombord på ett plan från Aer Lingus, jag skulle gissa vilket flygbolag det är inom två sekunder.
Ps. En riktigt bra sak med Aer Lingus var att de faktiskt bjöd på
mat. Riktig lagad mat, precis som på ett gammelflygbolag.
Nötfärsraviolin var inte dum. Däremot var flygplanet, en Airbus A330,
tämligen sliten och hade de smalaste stolar jag försökt kila mig ner i.
Inget fel på benutrymmet, men bredden var inget för en amerikan. Eller
ens för en normalbyggd svensk. Ds.
2351 researtiklar 
