Tusen och en natt på riktigt

– i sagolika Syrien

I Syrien tar rymden mark i landets öknar. Och landets historia är rik som i en sagobok. Babylonier, romare och araber, alla har de nått hit.

Aleppo och Damaskus gör båda anspråk på att vara världens äldsta ännu bebodda städer. Med så storslaget förflutet är det lite förvånande att Syrien i dag är så pass mycket underdog, istället för självklart resmål. Stämplat som lite suspekt ligger landet gömt i anonym tystnad.

Det är vinter när jag passerar landgränsen via turkiska Antakya. På den syriska sidan arbetar sig bussen vidare längs en landsväg kantad av russinfärgade fält, vita byar och olivlundar innan en stor stad sammanfaller med skymningen.

4 000 år gammal

Aleppo bär på ungefär 4000 år. I dag har stan 2–3 miljoner invånare, men få av storstadens attribut. Inga skyskrapor. Knappt något som förtjänar att kallas höghus.

I mångt och mycket ser Aleppo förmodligen ut som då fransmännen på tidigt 1900-tal byggde innerstans kvarter europeiskt raka och Agatha Christie kom hit och fick uppslag till mordet på Orientexpressen. Bristen på nybyggt förklaras av folk på gatan som ett utslag av sviktande ekonomi.

Aleppo är kanske inte perfekt. Men jag gillar stan.

Måttfullheten och de sandfärgade fasaderna minner från en tid då huskropparnas själ tycktes viktigare än spända muskler. Passerar sådana kvarter in mot centrum, armeniska hus, en maroniterkyrka, citadell och fallfärdiga ottomanska byggnader med övervåning i trä.

Så når jag klassiska Hotel Baron som stått till resenärernas tjänst ända sedan 1911, då tågresenärerna sades vara i behov av ett anständigt andhåll mellan London och Bagdad.

Trött men värdig

Lawrence of Arabia kallade the Baron för ”snudd på mitt andra hem.” I den schackrutsmönstrade lobbyn finns en gästbok som rymmer namnteckningarna från såväl Kung Gustav VI Adolf som Yuri Gagarin och Prins Bertil.

I dag är hotellet en smula trött, men med värdigheten i behåll. Propert klädda kypare möter. I receptionen ringer svarta bakelittelefoner med en sådan skräll att man förväntar sig att få ta emot samtal från yttre världsrymden.

Ger mig ut på stan och möter flera bitar av 1950-talet. Dodge, Plymouth och Buick som stångas med åsnedragna kärror. Rostade kastanjer säljs vid trottoarkanten.

Runt hörnet börjar souken, Orientens största basar, som till och med är större än den i Istanbul. Förlorar mig i labyrinten av fuktiga kullerstensprång, tygtravar och galopperande åsnor. Går medvetet vilse och njuter av kaos och dofter.

Under Sidenvägens glansdagar nådde kamelkaravaner hit från fyra väderstreck. Precis som i dag mötte de en stad i staden, med murar och portar som inte bara slöt sig kring butiker och varulager, utan också konsulat, moskéer, värdshus och verkstäder.

Souken hade till och med ett eget dårhus. Brimastan, som skapades genom moskéernas försorg, bygger på kloka tankar om människors värdighet. Från springbrunnar och bassänger droppar lugnande vatten. Vinrankor och jasmin klär innergården tillsammans med stillsam musik.

Grillat kött och starka såser

Den sövande stillheten får mig att börja längta efter öknen. Når dit en kylslagen seneftermiddag. Har åkt buss hela dagen. Passerat städerna Hama och Homs, för att strax därefter slukas av de öppna vidderna.

Förvånar mig över hur kall och bitande rå december kan vara även här. Värmer mig inför den Syriska öknen med arrack och ett middagsbord dukat med homous, vitlökskryddad yoghurt, starka dipsåser, ris och träkolgrillat kött.

Utanför väntar Romarnas Palmyra och kejserlig prakt mitt ute i ingenstans. Stan hade legat bortglömd och delvis täckt av sand tills 1600-talet då en köpman från Aleppo snubblade över ruinerna. Vandrar ut i det sist ljuset och ser hur kolonngatan mot Beltemplet, hur teater och triumfbåge glöder som bärnsten i den nedåtgående ökensolen.

Palmyra fångar mig i dagar. Träffar beduinen Ahmet som arbetar för en nygrundad nationalpark. Tidigt en morgon far vi för att besöka några av hans släktingar. Enligt de senaste rapporterna sägs de ha satt upp sitt tält i gränstrakterna mot Irak.

Fordonet är en bucklig 50-tals Mercedes som startar till inspelade korancitat.

Liv i stenhavet

Vi åker i timmar i ett landskap utan hållpunkter, förvirrar oss inför evigheten och kommer tillbaka till den punkt där vi tidigare stannat för frukost. Luften är tom. Så mitt ute i stenhavet följer plötsligt och oväntat föraningar om mer avancerat liv. Fårhjordar. Hundar med spikhalsband. Och snart också människor.

Beduinernas tält ligger alltid överst på en kulle med utsikt över familjens betesmarker. Gränserna är osynliga. Landskapet oändligt.

Någonstans i detta universum bor Ahmets släktingar. Vi letar. Stannar, frågar och möter folk svepta i sjalar och gröna vindjackor. ”Nej, Kader bor inte här, längre bort. Mot gränsen.”

I skymningen når vi dit. Klanens tält är stort som en svensk flerfamiljsvilla.

Runt eldstaden sitter öknens folk i en tät fyrkant: fader, son med hustru, fem döttrar och en handfull människor av okänt ursprung. Snapsstora koppar dukas fram. Kaffet är kryddat med kardemumma. Och berättelserna kan börja. Om Sverige. Om livet här.

Rymden späckad av stjärnor

- Vi kan sova en annan natt, säger farfadern, när midnatt närmar sig med att ny ved läggs på glöden. Även livet i öknen har förändrats. Tidigare surrades ägodelarna, kuddar, mattor och filtar på ryggen till kameler som tillsammans med fåren lunkade mot nya betesmarker. Nu transporteras samma ägodelar på lastbil.

När vi går till sängs är det sen natt. Rymden är späckad av stjärnor. Hundarna skäller mot kringströvande sjakaler. Ligger vaken en stund och lyssnar mot månen. Hör hur kvinnorna, från sin avdelning, på andra sidan tältväggen, sjunger med höga och klara stämmor.

Tusen och en natt finns här och nu.

TEXT&FOTO (om inte annat anges)

Mikael Persson/Respress

Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den