Tidlösa Kathmandu

Riktigt bra trender återkommer alltid. Kathmandu är en sådan. Nu hittar allt fler tillbaka till staden som fortfarande är en kittlande motsats till västerlandet. Till en stad som befinner sig i två årtusenden. Samtidigt.

Kathmandu har ofta fått symbolisera Shangri-la. Här finns porten till det höga Himalaya. Här börjar vägen mot Everest svarta pyramid. I en stad som aldrig riktigt övergivit medeltiden. Där folk bär armbandsur, men bara undantagsvis kontrollerar klockan eller låter sig skrämmas av rinnande tid.

Där hinduiska mystiker vandrar med håret i midjelånga flätor och astrologer ritar upp framtiden på komplicerade scheman.

Välstoppade haschpipor

Den första europeiska backpackergenerationen lockades just av detta mischmasch och for till Nepal med utsikten om välstoppade haschpipor ungefär samtidigt som Rolling Stones nådde sin musikaliska klimax.

Så följde en tid av svackor. 1990-talets långa och blodiga maoistuppror höll nästan på att ta kål på turistnäringen.

Men nu är det fred och ryggsäcksturisterna är tillbaka i tusental.

Når Kathmandu i oktober, då himlen jagat bort monsunen och risfälten just skördats. Hotell efter hotell möter med orden fullbelagt. Ett budskap som förvånar många, men ändå är logiskt.

För det är med resande som med musik och mode. Riktigt bra trender återkommer alltid. Kathmandu står fortfarande som en kittlande motsats till västerlandet. Totalt annorlunda. Men vänlig och ofarlig.

"Västerlandets snuttefiltar"

Här finns stökiga basarer och kaotiska ljudmattor av cykeltutor och försäljare. Här finns en levande religion som ofta flyttar ut på gatan. Men också västerlandets snuttefiltar. Bekväma hotell, pizza, bredband och pilsner. Plus buddistiska kloster som erbjuder inre frid och meditation.

Allt i en stadsplan som tilltalar på medeltida språk. På 1500-talet rymde Kathmandudalen tre, tidvis fyra själständiga kungadömen. Samtliga små, men tillräckligt fåfänga för att bygga egna palats och påkostade torg med hinduiska trappstegstempel och prålig utsmyckning.

Till och med i Kathmandu är miljöerna i många fall intakta. Gränder av naken jord drar in mellan röda tegelhus. Vid högljudda korsningar sitter försäljare och bjuder ut flätade lövtallrikar under ett obegripligt virrvarr av slappt hängande elledningar. Och över ruttnande sopor seglar brunglador som mörka drakar.

Det är en tung stuvning av ljud och dofter som möter. Inte ens sagorna är särskilt långt borta. Vaknar till en sådan. Morgondiset som förklaras med guden Indra som efter att ha plockat av dalens blommor, belönade invånarna med ständiga gryningar i silver.

Himalaya står på tå

Ungefär vid frukost bryter bergen igenom det fina täcket. Då ställer sig Himalaya på tå och spänner upp en skinande sköld av is över dalen.

Väggen har skyddat Kathmandu mot kolonialmakter. Men också isolerat landet.

Så sent som vid 1940-talets slut saknade den nepalesiska huvudstaden vägförbindelse med omvärlden. De första bilarna bars hit från Indien över brusande floder och upp till en väntande klick av Ranaättens excentriska despoter.

Härskarna njöt av att visa upp sig i skrytsamma bilprocesioner. Ända tills bensinen tog slut och ett slags kungliga knuffare anställdes för att skjuta regenterna och deras fordon framför sig längs paradgatan New Road.

I dag är läget annorlunda. Shangri-la bär på en svart sjal. Motorfordon äger inte bara New Road, utan stora delar av dalen. Här finns 260 000 motorcyklar, 50 000 bilar, 12 000 bussar, som tillsammans producerar så mycket oväsen och avgaser att det efter ett tag känns som att vandra genom stan med en rem hårt spänd över pannan.

Klyftorna ökar

Under de senaste 30 åren har Kathmandudalens befolkning växt från knappt en miljon människor till 4–5 miljoner invånare. Och inkomstklyftorna har åkt hiss till nya djup av eländiga kåkstäder, men också stannat inför en konsumtionshungrig över- och medelklass.

Ram Sapkota, som driver en resebyrå, har på några årtionden bytt från föräldrarhemmets jordgolv och lerväggar, till en prydlig medelklasstrea där fru och barn tittar på satellitteve. Internet och mobiltelefon är självklarheter.

Parallellt med allt det nya, logiska finns också en stad som förlitar sig på ålderdomliga krafter.

Vandrar från turisternas Thamel till en gatukorsning där de som har tandvärk botar sina krämpor genom att driva spikar genom rupiemynt för att blidka guden Vaisha Dev. Bara några kvarter bort finns templet med kumarin, den levande gudinnan, som tar emot blödarsjuka och politiker som hamnat i onåd, som en gång om året välsignar kungen, och därmed ger honom gudomlig rätt att styra över landet.

År 1127 närmar sig

Inte ens min egen almanacka stämmer. För då jag är inställd på november, bjuder en ung kvinna vid namn Saraswoti in mig för att fira newarernas nyårsafton.

Dalens ursprungsbefolkning har en egen tideräkning. Och år 1127 är bara några timmar borta. Vi sitter i ett åldrigt tegelhus med buktande trägolv och svag belysning. Middagen är traditionell. Slaget ris, bönor, spenat och kyckling.

Från en silvrig kanna fylls små skålar med starkt risbrännvin. Och vi skålar till en stad som befinner sig i två årtusenden. Samtidigt.

TEXT&FOTO

Mikael Persson/Respress

Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den