Hainan – Kinas vita stränder

Stränderna, kokospalmerna, de heta källorna och det böljande höglandet. Den sydkinesiska ön Hainan som länge varit kinesernas eget sol- och badresmål håller på att växa till en internationell turistdestination att räkna med.

Utmed sandstranden i Dadonghai utanför staden Sanya glänser de höga hotellkomplexens fasader iapp med Sydkinesiska havet. Människor solar, spelar beachvolleyboll, åker jetski, bygger sandslott eller söker skugga under något av strandens parasoller.

På huvudgatan Haihua Lu tutar taxibilarna hetsigt i sin jakt på nya kunder, samtidigt som restaurangerna rustar för kvällens förväntade anstormning.

Researrangörens skeva bild

Den svenska researrangören som på sin hemsida beskriver Sanya på den sydkinesiska ön Hainan som en oexploaterad och avslappnad badort, kan knappast ha varit här. I alla fall inte under de senaste tio åren.

Sanningen är nämligen den motsatta; Sanya med omnejd är i dag Kinas största sol- och badresmål med massor av hotell, restauranger, försäljare, taxibilar, mopeder och turister.

Så har det sett ut en längre tid, men det är under 2000-talet, när allt fler kinesiska hushåll fått en ökad levnadsstandard, som den inhemska turismen till Hainan exploderat.

Och nu kommer också européerna med ryssarna i spetsen. Alla lockade av stränderna som är landets i särklass vackraste, kokospalmerna, de heta källorna och det böljande höglandet.

Bruce Willis på kinesiska

Min buss lämnar Hainans provinshuvudstad Haikou på öns norra kust tidigt på morgonen och styr söderut. Teveskärmen visar Bruce Willis dubbad till kinesiska, därefter karaoke till smäktande sånger framförda av Kinas motsvarighet till Christer Sjögren. De flesta sjunger med, dock inte mannen bredvid mig. Han struntar i teven och är i stället helt uppslukad av det skådespel som pågår utanför fönstret, det som är Hainans vardag.

Han ser bönder och vattenbufflar över risfälten, sluttningar med olje-, banan- och kokospalmer, längre upp i backarna ser han kakao, te och kaffebuskar. Allra längst upp i bergen anar han hur regnskogen tar över med vattenfall, heta källor och kurorter. Där uppe finns också byar med minoritetsfolk som li och miao.

Bussen tuggar sig sakta över Hainans högland, den rullar genom Kinas minsta stad Wuzhishan, där det känns som tiden stått stilla i över hundra år. Här lever folket fattigt och helt ovetande om att det finns något som kallas tigerekonomi i Kina. Hit har inte massturismen nått, men de trekkingleder som letar sig fram genom den relativt orörda naturen lockar varje dag en och annan besökare.

Efter fyra timmar i bussen bär det neråt igen, mot Sanya och sydkustens stränder. Mannen pekar mot havet och ler. Han säger något på kinesiska, jag svarar på engelska. Vi förstår inte varandra.

Glädje på stranden

Solen närmar sig horisonten. Det är betydligt mer folk på stranden i Dadonghai nu än för några timmar sedan när det var som varmast. Familjer slår sig ner i den allt svalare sanden. Vattnet fylls av färgglada simringar som bärs av såväl vuxna som barn. Simkunnigheten är inte lika hög som i Sverige. Men det är ändå på stranden man umgås när mörkret är i antågande.

– Jag brukar gå och titta på folklivet varje kväll. Det är sällan man ser kineserna så glada som när de leker på stranden, säger Seregina Natalia.

Hon kom hit från Sibirien för fem år sedan. Hennes tanke var att jobba en säsong som reseledare, för att därefter återvända hem. Men hon fastnade och nu driver hon Sanya Adventure tourism tillsammans med en amerikansk kollega.

– Jag älskar Sanya och Dadonghai, men jag oroar mig lite för att charmen håller på att byggas bort, säger hon. Även om den största byggboomen inträffade under 1990-talet har det förändrats mycket här under min tid också. Flera nya hotell har tillkommit, och tyvärr blir det inte alltid så fint här omkring. Stranden är finare borta i Yalongbukten. Åk dit i morgon.

Den heta asfalten dallrar när den skrangliga lokalbussen stannar vid Yalongbuktens entré cirka en och en halv mil öster om Dadonghai. Om man inte bor på något av lyxresorten längs bukten kostar det 30 yuan (ungefär lika många kronor) att komma ner till stranden.

Vit sand och blått hav

I skrivande stund finns det dock ett obebyggt område cirka 100 meter till vänster om entrén, där det går att smita ner till vattnet gratis. Det gör jag. Går över en gräsplan, under några tallar och palmer, och ut i sanden.

Stranden känns oändlig. Vit sand och blått hav. En kvinna promenerar i strandkanten med ett paraply som skydd mot solen. Längre bort åker ett ungt par vattenscooter, och ett sällskap testar paragliding. Annars är det tyst. Trots alla hotell som gömmer sig under palmerna är stranden i det närmaste folktom.

Kanske tycker folk att det är för varmt att vara här. Kanske sitter de på en luftkonditionerad buss på väg till Nashans kulturpark några mil här ifrån där ett buddhistkloster vuxit till en stor turistattraktion. Kanske har de åkt till Kinas sydligaste spets, The end of the world, eller kanske sitter de vid hotellpoolen med en drink. Den sju kilometer långa sandstranden har man hur som helst nästan för sig själv.

Seregina hade rätt; Yalongbukten är exploaterad med betydligt mer känsla än Dadonghai.

Grillad fisk på matmarknaden

Kväll i Sanya stad, för inte så länge sedan ett vanligt fiskeläge, i dag en turistmetropol där shoppingen på huvudgatan Jiefang Lu går på högvarv och restaurangerna lockar med pizza, hamburgare, fisk och skaldjur.

Jag äter grillad fisk och färskt frukt på den trånga matmarknaden längs gatan Xinmin Jie, innan jag tar bussen till Dadonghai där jag har mitt hotell.

Ljusen från en fiskebåt guppar långt därute i natten. Från restaurangernas uteserveringar dånar eurodisko. Sätter mig i sanden och försöker vänja mig vid det faktum att det aldrig blir riktigt tyst i Sanya och Dadonghai.

TEXT&FOTO (om inte annat anges)

Per Johnsson/Respress

Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den