Penang är ... helt enkelt perfekt

Georgetown – en het
romantisk blandning

Malaysiska Georgetown. Sydostasiatiskt mjukt med Bollywoodmusik, Buddhafigurer, vita arkader och lotusblå fasader. Vi reser till ett av årets hetaste resmål.

Visst låter Penang som ett matrecept: en del Kina, två delar Malaysia, plus rejäla stänk av Indien och en gnutta viktorianskt.

Som porslinsvita Hotel Eastern & Oriental där författaren Somerset Maugham, över en gin & tonic eller två, sett solen gå ned över Malackasundet och den stad av hindutempel, minareter och gyllene Buddhafigurer som tycks rymma en hel kontinent.

I år utnämnde New York Times läsare platsen som ett av världens två mest intressanta resmål. Inte så konstigt kanske.

Sydostasiens vackraste stad?

För medan Kuala Lumpur står med spänd nacke mot skyskrapor och Bangkoks luft är så full av avgaser att näsduken blir svart då man snyter sig, är Penang mjukt och behagligt. Kanske till och med Sydostasiens vackraste stad.

Bebyggelsen är ålderdomlig och når sällan högre än palmernas falsettblad. Tropisk luft slår in kvällarna i ett sockrigt hölje, då man går ut och äter matmarknadsmiddag och väljer bland röd curry, tandoori och satay.

Men låt oss ta det från början. Penang, på den malaysiska västkusten, är en ö knappt så stor som Orust, men också nationens näst folkrikaste stad.

Pinang! Pinang!

Den heter egentligen Georgetown, fast kallas sällan så.
– Aha, Pinang! Pinang! sa en polis då jag letade efter rätt färja från fastlandets Butterworth.

Sundet mot ön är smalt och rökigt blått. Knappt 20 minuters båtfärd och så är man där.

Bortom Georgetown klättrar djungelklädda höjder mot det drygt 800 meter höga Penang Hill som döljer öns baksida där 1970-talets hippiestränder bytt kojor och haschrök mot dagens femstjärniga badhotell.

Perfekt blandning

Mixen är närmast idealisk. Mycket gammalt. Mycket nytt. Lugnt och behagligt.

– Vi brukar åka hit varje år, flanera och äta en massa gott, förklarar Singaporeparet Andrew och Ann som jag delar taxi med från hamnen.

De upptäckte Penang via den romantiska storfilmen Indochine.

Cheong Fatt Tze Mansion, där handlingen spelades in, lyser fortfarande intensivt lotusblått som en kinesisk dröm mellan bambu och parkerade rikshor.

Intensivt åskväder

Himlen är dock inte lotusblå, den är blåsvart som om den sugit åt sig bläck och tycks på väg att explodera i åskväder
– Det blir regn snart, smackar den kinesiska receptionisten på mitt hotell, en gammal man i vitt linne, som knackar på med tvål och handduk.

Ovädret blir kort, men intensivt. Då allt är över och gatorna ryker av fukt, promenerar jag genom kvarter efter kvarter av åldriga handelshus med färgglada fönsterluckor och kinesiska skrivtecken. Georgetowns miljöer är så intakta att Unesco härom året fann för gott att världsarvslista hela innerstan.

Nygräddat i Little India

Når först Little India. Fingrar på tygerna till saris. Avböjer erbjudandet om dvd-skivor med Bollywoodfilmer. Köper istället nygräddade samosas i ett gathörn, dricker masala chai (kryddat te) och låter mig spås av en grön papegoja som fiskar upp en liten papperslapp med texten ”rikedom och äventyr väntar runt hörnet”.

Spådomen låter ungefär som då den brittiska sjökaptenen Francis Light vid1700-talets slut klev i land på Penang.

För att få fart på byggandet av stan lät han fyra av sin kanon med silvermynt i riktning mot djungeln. Bosättare anlände. Kineser, indier, araber, malaysier, thailändare, burmeser, folk från norra Sumatra och givetvis européer.

”Multikulturellt Babels torn”

Så kom det sig att Georgetown inte bara blev en av Sydostasiens ledande handelsstäder, utan också ett slags multikulturellt Babels torn, fast utan allvarlig språkförbistring. Stannar upp inför gatuskyltar som är på både engelska, malaysiska, kantonesiska och hokkien.

Georgetowns byggnadsstilar tar ungefär samma varv, från väst till öst. Här finns ett stadshus som skulle kunna ligga i Leeds. Moskéer och kyrkor kivas med shivagafflar och buddisttempel om uppmärksamheten.

Så följer en bengalisk minaret, en armenisk gata och matmarknad på matmarknad, nudelkok, dim sum och friskt citrongräs.

Asiens bästa mat

– Du har gissat rätt, säger den indiske barberaren som klipper och rakar mig i ett gathörn där kaffe kokas rykande över ved och bambujalusier flätas för hand.
– Asiens bästa mat finns här. Allt vad du kan tänka dig!

Påståendet stämmer. På Sri Ananda Bahwan, som påminner om Tomtens julverkstad, fast inriktat på mat, äter jag en fenomenal måltid för knappt 30 kronor. Alu masala, potatis i mjuk curry, nygräddade nanbröd med ost och russin, och ett stort glas med isande sval mangolassi.

På ett internetkafé träffar jag tyska Klaus och Heidi. De har turnerat i Sydostasien, från strand till strand, men fastnat för Penang.

En stad full av liv

– Let´s face it, säger Klaus, då vi senare på kvällen vandrat till Red Garden Food Paradise och med kladdiga fingrar äter pepparkrabba och dricker Tiger beer direkt ur flaskan.
– Penangs stränder är usla jämfört med Langkawi och Perhentians. Men här finns så mycket annat. En stad full av liv!

– Det är så skönt och avslappnat, fyller Heidi i, som tycker stan känns som en enda stor, romantisk filmdekor.

TEXT & FOTO (om inte annat anges)
Mikael Persson/Respress
Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den