Makalös mellanlandning på världens finaste strand

Bedårande Bintan – bara
en timme från Singapore

Mellanlandning i Singapore. Storstad och shopping tänker du. Javisst, men också strand. Och inte vilken strand som helst, utan Bintan som kanske är finast världen.

Horisonten vidgar sig i varmt blågrönt. Sanden är het och pudermjuk. Havet klart och jadefärgat. Och lite längre ut i den Sydkinesiska sjön bryts bränningar mot korallrev inför en ensam tärna.

Det här är indonesiska Bintan. Tillsammans med tusentals andra öar bildar ön den marina båge mellan Malackahalvöns sydspets och Sumatra som kallas för Riauarkipelagen.

För knappt tre timmar sedan stapplade jag av planet på Singapores Changi International Airport. Nu sitter jag under en skuggande palm och konstaterar nöjt: resetröttheten är puts väck. Bortsimmad i skönt saltvatten.

Strand botar jetlag

Finns det något bättre sätt att mota bort jetlag? Knappast! Stranden vid Nirwana Resort är dessutom en av de vackraste jag sett. Vajande palmer lutar sig mot havet. Strax intill min bungalow finns en lotusdamm där pigga varanödlor samsas med kungsfiskare. Det är tyst och fridfullt. Inte en enda busstuta. Inte en enda pust av avgaser.

Platsen känns nästan för bra för att vara sann. Och är det på sätt och vis också.

Bintans norra del, Bintan Resort, har förvandlats till en turistzon. Här finns flera vidlyftiga hotellanläggningar och golfbanor i världsklass, ritade av storheter som Jack Nicklaus och Ian Baker Finch.

”Måste ut från hotellzonen”

Fokus är riktat mot turister som kan betala för sig. Elaka tungor kallar området för en semesterkoloni åt Singapore, som bara ligger 55 minuters snabbåtsresa bort.

Bintans befolkning står för jobbet. Varje morgon bussas de in via turistzonens bevakade gränsposteringar för att sopa, feja och servera. Konceptet med att dela av ön i två delar, en för turister, en annan för lokalbefolkning, sägs vara ett resultat av 2002 års Balibomber.

– Jobb är ändå jobb säger väskbäraren Rhamad som påstår sig tjäna två-tre gånger så mycket som om han stannat kvar på faderns gård, uppe på Sumatras ångande högland. Vill du se det Indonesien som jag kommer ifrån, måste du ut ifrån hotellzonen, säger han.

Folktomma stränder

Gör så i sällskap av taxichauffören Gito. Vägen följer evighetslånga Trikora Beach där små, enkla hyddor signalerar en betydligt mer lågmäld och småskalig turism. Stränderna är makalöst inbjudande, men i princip ändå folktomma.

Pausar vid ett enkelt strandkafé. Sitter med tårna i sanden och ser hur havet fylls ut av ett slags flytande fiskebyar, lösa klungor av kelonger, som fungerar som både fiskeplattformar och bostad åt en eller flera familjer.

– Vackert, men fattig smackar Gito, över en koksnöt drucken med sugrör.

Själv kör han taxi från morgon till elva på kvällen, sju dagar i veckan. Ändå har han svårt att försörja sina tre studerande söner.

– Det är korruptionen och politikernas fel, muttrar Gito, medan vi åker vidare förbi gummiplantager, röda bauxitjordar och spridda byar.

Läcker mat i Tanjung Pinang

I Tanjung Pinang möts vi av en tilltagande ström av smattrande mopeder. Tills för inte alltför länge sedan förknippades den myllrande hamnstaden med prostitution, illegalt spel och diverse skumraskaffärer. Idag är ljudnivån fortsatt hög, men gatulivet rakt igenom barntillåtet.

Här finns ett kinesiskt buddisttempel med veckat tak och röda lyktor, en vit moské med högtalarprydd minaret, en katolsk kyrka. Och massor av läcker mat. Går till första bästa hak och beställer in padangmat med rötter i västra Sumatra. Under en vispande takfläkt dukas ett komplett smörgåsbord av inbjudande tallrikar.

Låter mig bedövas av fyra sorters kyckling, smaksatta med chili eller citrongräs. Prövar ockrabönor, grillad fisk och fylld omelett, liksom köttig jackfruit i pikant sås. Strosar sedan mot stans labyrintlika basar. Följer långa, mörka gångar, kikar på tygrullar och sidensjaletter och står snart vid hamnen, där stylthus fortsätter ut i havet.

Pom-pom över sundet

En pom-pom, båttaxi, tar mig tvärs över sundet till Pulau Penyengat. På kajen väntar ett slags trehjuliga mopeder, som med sina takförsedda passagerarsäten i ädelträ. Det knattrar till i avgasröret och så åker vi mot en liten byn vars hus lyser av glada karamellfärger.

Moskén Mesjid Raja Sultan Riau är också sådan. Vacker och bjärt citrongul, kanske som en följd av att murbruket påstås ha spetsats med mängder av ägg. Bortom mjuk grönska möter sultaners gravar.

På 1500-talet var det här centrum för det mäktiga Sultanatet av Johor. Härskaren flydde med sitt hov från Malackahalvön till Bintan. Några ur släkten bosatte sig på Pulau Penyengat. Men det var då. Idag skulle platsen kunna aspirera på titeln klotets saktfärdigaste. Hör vind som frasar i palmkronorna. Ljudet från avlägsna båtmotorer. Och färjan mot Singapore.

Åter till Singapore

Jättestaden ligger bara en kort resa bort, men möter som en fullständigt väsenskild värld. Ultramoderna skyskrapor siktar mot stjärnorna. Väldiga shoppingcenter låter luftkonditionering och rulltrappor flöda tills framåt midnatt.

Känner mig en smula matt inför det bedövande utbudet av hi-tech, mode och franska årgångsviner.

Det vore skönt med en ny paus på Bintans stränder.

TEXT & FOTO*
Mikael Persson/Respress
Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den

(*Fotot i puffen: Flickr/jensen_chua)