Djemaa el Fna, riader och lyxhotell

Magiska Marrakech

Ormtjusare, sagoberättare, osande gatumat och en labyrint av gamla gränder. Men också femstjärniga hotell som tävlar med de främsta i världen. Marrakech mixar dåtid med nutid på ett nästan magiskt vis.

Den röda staden har mängder av hål i sin rosafärgade mur. Överallt. Har Marrakech varit belägrad? Är det kanonhål från historiska strider eller modernare tiders granatsplitter, funderar jag yrvaket när minibussen rullar in i staden efter en händelsefattig tretimmarsresa från Casablanca.

Varken eller, får jag veta dagen efter. Hålen i den gamla stadsmuren är, banalt nog, ärr efter byggnadsställningar från återkommande renoveringar. Så mycket för tanken på dramatiska strider och svingande katapulter.

Men i medinan, den gamla staden, finns bästa möjliga mylla för den som vill odla sina fantasier. Trots att även soukerna har moderniserats och varor från väst tagit plats bland kryddor, tyger och hantverk, finns mer äkta exotism här än på många andra platser i världen. Inte så konstigt kanske. Souken är Marockos största och medinans märkliga torg, Djemaa el Fna, är ett av de livligaste i världen.

Berber och araber

Marrakech började anläggas i slutet av 1000-talet och stadens namn tros komma från de gamla berbiska orden "mur" och "akush" som betyder Guds land. Staden har två delar, medinan och den moderna staden som kallas Gueliz. Att hitta tillförlitliga uppgifter om hur många som kallar staden sitt hem, är nästan omöjligt.

Enligt en folkräkning 2007 bor 872 000 i Marrakech, men många människor har förblivit oräknade och den verkliga siffran kan vara närmare två miljoner. Cirka en tredjedel av befolkningen är berber, resten är av arabiskt ursprung.

I snickarnas kvarter i medinan får jag en imponerande uppvisning i hantverk - och fotkonst. Med hjälp av flinka tår och en mejsel svarvar en av snickarna en liten medaljong. Det går imponerande snabbt, sågspån och flisor yr, och sedan blir den min. För fem dirham.

Allt kostar

För så funkar det i medinan. Inget, verkligen inget, är gratis. Om en person vill visa dig något är det för att sälja, erbjuds du hjälp eller vägvisning väntas en liten betalning och ute på Djemaa el Fna går det inte att lyfta kameran utan att krävas på pengar.

Råkar du få bara svansen på en dansande kobra, eller en suddig dresserad apa, med på bild så kommer djurets ägare, eller någon av de många medhjälparna, snabbt fram med utsträckt hand.

Att skilja turister från pengar är en konst som förädlats till perfektion i den gamla staden och blir lätt en jobbig baksida av ett besök i Marrakech - om du inte redan i förväg ställt in dig på det. Då kan du lindra den oundvikliga irritationen något. Men trots det är medinan en fantastisk plats, ett ställe som en nyfiken resenär inte får missa.

Rofyllda riader

Marrakech är kontrasternas stad. Det finns få destinationer där gatans liv och myller så snabbt kan ersättas med största möjliga rogivande tystnad. Riaderna, husen i den gamla staden, är smakfulla, avslappnade oaser med innergårdar där fontäner porlar.

Flera hundra av Marrakech riader är ombyggda till hotell. Sträck ut dig i en skön fåtölj, eller på en kudde, med ett glas mint-te, och känslan av att befinna sig i en behaglig bubbla blir svår att värja sig mot.

Att bo på riad innebär ofta god kvalitet till rimligt pris och är ett tips för den som vill bo lite mer genuint under resan. Men Marrakech bjuder också på stora och mycket påkostade femstjärniga hotell med poolområden, som ger mycket valuta för reskassan - om än till ett högre pris per natt än riaderna.

Staden genomgår en mycket medveten förvandling till lyxdestination.

"Dubai bara sand och plast"

Förutom klassiska femstjärniga hotell som Es Saadi och nyligen renoverade La Mamounia som Winston Churchill kallade ”den mest underbara platsen i hela världen” är kedjor som Raffles och Kempinski på väg att öppna hotell i Marrakech.

Kombinationen av medinan, fina golfbanor och hotellservice av bästa möjliga märke, ska locka resenärer med stora plånböcker att lämna Medelhavet och Dubai för Marocko.

- Ta Dubai till exempel, där har de ju bara sand och plast, men här i Marrakech finns det genuina och här finns en lång och intressant historia, säger Ash som jobbar som turistguide i Marrakech, när han försöker förklara hur jetsetresenärerna ska lockas till Nordafrikas inland.

När jag checkar in på Es Saadi Gardens & Resort, förstår jag hur det ska gå till. Hotellet har funnits sedan 1950-talet och är ett bevis så gott som något för att lyxhotell i marockansk stil kan vara ett framgångsrecept.

Skamligt stort hotellrum

Varje korridor har ett eget färgtema, dörrarna till hotellrummen är ibland handmålade i något som bäst kan beskrivas som arabisk kurbits och ibland omålade, men då med imponerande detaljrika träsniderier. De många och vackra konstverken har hotellets ägarinna personligen köpt in på marknader och auktioner.

Himmelssängen i juniorsviten är draperad i tunga, benvita tygsjok som böljar från brunbetsade hörnstolpar. Sängen är enorm, men känns ändå liten i det nästan skamligt stora rummet.

I badrummet kämpar en jacuzzi om uppmärksamheten med två handknackade tvättfat i blankpolerad mässing och arabiskt kakel så vackert att ett svenskt heminredningsprogram skulle kunna göra ett helt avsnitt bara från toaletten.

Villa med egen pool

Balkongen blickar mot Atlasbergens mäktiga toppar och, strax nedanför, mot hotellets poolområde och pedantiskt välskötta gröna ytor. Att kalla det för innegård skulle vara förklenande, ett ord som hotellområde alldeles för praktiskt.

Es Saadi förvaltar en park. En prunkande, blommande, tjugo hektar stor park där rosor samsas med bananträd, palmer och olivträd.

Här finns också hotellets verkliga juveler: tio privata villor i olika design och utförande som tilltalar de mest välbärgade - och mest hemliga - gästerna. En av skådespelarna från Sex and the City bor i en av dem, får jag veta av personalen. Men inte vilken. Varken vilken villa eller vilken skådespelare.

Oavsett om det var storstjärnan själv, Sarah Jessica Parker, eller någon av de andra i serien är det bara att avundas.

Efter att ha fått kika in i två av villorna med privata pooler och tjugofyratimmars butlerservice, förvandlas min juniorsvit från ett av de läckraste hotellrum jag bott i, till ett vandrarhem i Albanien. En stund. Det går över när jag sjunker ned i det heta badet med en skål marockanska godsaker på badkarskanten.

Missa inte Atlasbergen

Marrakech främsta attraktion är den gamla staden med sina souker och Djemaa el Fna. Dit går det att återvända hur många gånger som helst. Men för den som vill vidga vyerna, rent bokstavligt, blir en utflykt till Atlasbergen en given rekommendation.

Med den rosafärgade muren i ryggen rullar minibussen söderut mot de snöklädda topparna, bergskedjans högsta mäter nästan 4 200 meter. Grönskan utanför staden ger vika för ett allt kargare landskap, där berbernas låga stenhus nästan flyter ihop med den rostbruna marken.

Utanför bilfönstret på den vindlande bergsvägen passerar herdar i fotsida djellebas med spetsiga huvor, bredvid getter, åsnor, lekande barn, cederträd, och solblekta skyltar med reklam för amerikansk läsk. Pepsiskyltarna är hela tiden på arabiska, Coca-Cola-motsvarigheterna på franska. Oklart varför.

Afrikansk skidåkning

Högre upp kapitulerar de sista cederträden och ett böljande kalfjällslandskap öppnar sig. Tankarna går till Härjedalen eller möjligen Skottlands högländer. Men knappast till Marocko och Afrika.

Minibussen vänder tillbaka efter ett stopp vid lilla skidresorten Oukaimeden på 2 600 meters höjd. Där finns en övergiven ankarlift och ett slitet fjällhotell.

Liftarna är stängda för säsongen, men under vintern ger Oukaimeden möjlighet till utförsåkning på afrikansk mark. Med hjälp av Afrikas högst belägna skidlift. Eller de åsnor som tydligen finns som extra draghjälp.

En sällsynt möjlighet som måste testas. Och ytterligare en bra anledning att återvända till Marrakech.

TEXT & FOTO
Göran Ingman
Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den