Vancouver arrangerar nästa vinterolympiska spel, 2010. Något som inte går att missa för den som besöker stan.
Skyltar med OS-loggan finns överallt, tidningarna skriver om hur arenabyggen fortskrider och butikerna säljer redan OS-souvenirer. Utanför Vancouver Art Museum, mitt i downtown, finns en digitalklocka som räknar ner. Idag är det 428 dagar kvar till invigningen.
Jag har aldrig upplevt ett OS på plats, men lovat mig själv att det ska bli av. Vancouver känns som ett bra tillfälle att passa på.
Staden är riktigt besöksvärd. Från skyskrapornas bling till gistna fasader i gamla Gastown finns mycket att se – men ändå på ett lagom krävande vis.
Här finns inte så många sevärdheter att du får panikångest över alla val, men du riskerar inte heller att bli uttråkad. Och stora delar av stan täcker du lätt in under några timmar till fots, sånt gillar jag. Dessutom ligger den vid vatten – det gillar jag också.
Gastown, precis intill downtown, känns lite som en mix av Greenwich Village i New York. Amsterdam och ett härbärge. Här finns gatucharm, haschkaféer och mer fattigdom än jag trodde att en stad som Vancouver accepterade.
Just det är också min enda invändning mot Vancouver så långt. Jag har aldrig sett så många uteliggare, tiggare, knarkare och människor på samhällets skuggsida i någon annan västerländsk stad. Varför det är så vet jag inte. Jag kan för lite om det kanadensiska samhällets skyddsnät och socialpolitik.
Klart är i alla fall att fattigdomen är mer utbredd i Vancouver än i någon amerikansk storstad jag besökt. Inte riktigt den bild vi har av Nordamerika, eller hur?